Även vid ett misslyckande hörs ett eko av ära

Det är en lördagskväll sent i oktober och jag skulle egentligen varit på Halloweenfest. När det först uppdagades att min fästmö bokat in festligheter samtidigt som Tottenham har match så reagerade jag, mer utav vana än något annat, med viss frustration. Hon vet att Spurs är heligt för mig och att det krävs något extraordinärt för att jag ska missa en match. När samma fästmö (osannolikt nog) hade examensceremoni såg jag exempelvis på Spurs i bilen på vägen dit samt under väntan på hennes tur på scen i aulan vid Karlstads Universitet. Det som var annorlunda den här gången var att jag, efter en närmast mekanisk protest, snabbt accepterade att Spurs skulle få stryka på foten den här gången. Det finns trots allt viktigare saker i livet än Tottenham Hotspur har jag hört. 

Nu ville ödet annorlunda och en försenad värdinna ledde till att undertecknad parkerade sig i soffan för en lördagsrevy bestående av ‘El Sackico’. Ni som läser den här texten vet hur det slutade. Tottenham förlorade och man gjorde det utan att ha orkat med ett avslut på mål mot ett lag som helgen innan kapitulerat fullständigt mot sin värsta rival Liverpool. När Edison Cavani rullade in 0-2 efter dryga timmen gick ridån ner och hade jag varit på plats hade jag förmodligen gjort Fabio Paratici sällskap och lämnat arenan före slutsignalen. Nuno må bara ha tränat Tottenham i fyra månader men jag, och många med mig, var redan färdiga med honom. Det fanns helt enkelt ingenting som tydde på att portugisen hade svaren på de många frågor hans fotboll väckte. Nunos Tottenham var usla offensivt och inte heller särskilt robusta bakåt. Men det värsta var inte Nuno, hans fotbollsfilosofi eller ens bristen på densamma. Det värsta var den likgiltiga känslan som på senare tid kommit att dominera min relation till Tottenham. En likgiltighet som började sippra in redan under det första halvåret av 2019, som sedan intensifierades markant den 19 november samma år och som bara har förvärrats sedan dess. Jag mindes knappt längre vad som lockade mig till Tottenham från första början och att följa laget var inte längre något som gav vare sig glädje eller energi, utan bör snarare likställas med en ohälsosam vana jag inte kunde skaka av mig. Ett missbruk helt enkelt. När jag gick till sängs den natten hade jag ingen aning om att de första strålarna av solljus var på väg att bryta igenom två år av kompakt mörker och apati. 

Efter matchen gick det undan. Levy och Paratici höll krismöte och Nuno fick sparken. Nästintill omedelbart började ryktena om Antonio Conte gå varma. Luttrad efter sommarens misslyckade flirt med den italienska mästaren satt jag mest och garvade åt eländet tillsammans med mina medsörjande liljevita på diverse plattformar. Om Conte inte ville komma i somras när han kunde fått både en försäsong och ett transferfönster på sig att förändra truppen, varför skulle han vilja komma nu? Antonio Conte är inte Nuno Espírito Santo eller Eddie Howe, han tar inte vad som helst. Antonio Conte har vunnit fem ligatitlar på de senaste sju säsongerna han tränat ett klubblag. Antonio Conte har tagit ett historiskt svagt italienskt landslag till straffläggningsförlust mot Tyskland i en EM-kvartsfinal. Summa summarium, Antonio Conte är världsklass medan Tottenham på senare tid mest liknat en tragikomisk imitation av en storklubb. En klubb som desperat sjunkit djupt ner i medelmåttligheten och till synes utan att ha kraften att kravla sig upp igen. Men så hände det. Tottenham agerade och man gjorde det med eftertryck. Kanske tittade Daniel Levy på rivalerna i Premier League och noterade Newcastles smutsiga miljardregn, samt den tjeckiska investeringen i östra London, och bestämde sig för att Tottenham Hotspur FC trots allt är en storklubb och numer tänkte bete sig därefter. Den 2 November 2021 presenterades Conte som Tottenhams nya huvudtränare, och för oss supportrar var det som att plötsligt vakna ur en djup, depressiv dvala. Om ni inte vill ta undertecknad på orden så kan ni lyssna på Ledley Kings Knäs senaste avsnitt, se Per Frykebrant poppa champagnen  i Dobbs Big Six eller för all del läsa vad mina två Twitter-terapeuter Peter Hecktor och Alice Nordström har att säga om saken: 

Känslan är att det har legat en blöt filt över Tottenham de senaste två åren. Pochettino, en älskvärd man som tillslut nådde vägs ände, ersattes utav en ”vinnare”. Resten är historia så när väl Nuno tog över Spurs var man så desperat att man letade efter halmstrån att greppa vilket mynnade ut i att den skäggiga portugisen verkar vara en hyvens kille och en man jag ville se lyckas. Fyra månader senare är facit att det fanimej blev ännu sämre fotboll än den José stod för.

Att klubben nu anlitat Antonio Conte är som att byta ut vatten mot bensin i en brandbil och sedan skicka det mot en öppen eld. Mitt känsloregister står i lågor och nu äntligen finns det något att tro på igen. Vi är tillbaka och äntligen kan vi blicka framåt igen!

– Peter Hecktor (FM Sweden och SvenskaFans)

Direkt efter slutsignalen mot United så gjorde precis allting ont. Själen värkte som ett brustet hjärta, allihopa celler drog ihop sig till kramper och inte tala om hjärtat, det var så nära inpå livlöst man kan uppleva inom fotboll. Svaret för att få något typ av nytt ledljus ifrån bedrövelsen blev solklart, Tottenham behöver en ny tränare och det nu!  

Antonio Conte kom in som en frisk och efterlängtad fläkt hos många. Från en dag till en annan så började mitt liljevita hjärta läka lite. Hybris och faktiskt total lycka kom tillbaka. Det var glasklart för mig, Conte skall in och han är precis vad vårt Tottenham behöver idag.

– Alice Nordström (SvenskaFans)

Därmed kan vi konstatera att det inte bara var undertecknad som var i desperat behov av en injektion av hopp, utan många (alla?) Tottenhamsupportrar upplevde samma håglöshet. Antonio Conte har i skrivande stund bara lett laget i några dagar men italienaren har redan lyckats med det José Mourinho och Nuno aldrig kom nära att åstadkomma – nämligen att ena supportrarna och få dem att sluta ihop bakom klubben för första gången sedan Mauricio Pochettinos ljus sakta brann ut under 2019 före det slocknade för evigt (?) den där bistra novemberdagen i november 2019. Helt plötsligt nalkas en ny gryning i Tottenham, och våra supporterhjärtan bultar kraftfullt och emfatiskt på nytt och det känns som att vi äntligen kan andas igen.

Look to my coming, at first light, on the third year – at dawn, look to the (south) East

Hur kommer då denna gyllenskimrande framtid under Antonio Conte se ut? Först och främst kan vi ta för givet att Tottenham kommer spela med trebackslinje, vara betydligt mer intensiva i sitt presspel och (förhoppningsvis) vinna fler fotbollsmatcher än vad man gjort på sistone. Conte är en erkänt skicklig taktiker och ställer följaktligen enorma krav på sina spelare, både vad det gäller löpmeter och taktiskt kunnande. När det kommer till Antonio Conte så är du antingen med honom, eller så gör du bäst i att söka anställning någon annanstans. Conte tolererar inga passagerare i sina trupper och har med säkerhet fått garantier från Levy och Paratici att han har fria tyglar när det kommer till truppens utformning. Slut är tiden då truppens värde och status vida överträffade tränarens och länge må det fortsätta vara så.

Med det sagt så är Conte ingen diktator som spelarna snabbt ger upp på, utan snarare är han en tränare som spelarna är beredda att springa över glödande kol för. Baksidan av detta är att Conte brinner närmast infernaliskt under en relativt kort tid för att sedan lämna klubben under uppmärksammade former, dock nästan alltid i betydligt bättre skick än vad klubben befann sig i när han tog över. 

Under sejouren i Inter formerade Conte oftast laget i ett 3-1-4-2 (se bild 1 ovan) där den sittande mittfältaren tog ett stort ansvar för att bygga upp spelet bakifrån. Ytterbackarna förväntades dominera sin kant och vara delaktiga i både försvars- och anfallsspelet, samtidigt som Contes två anfallare som vanligt avnjöt produktiva säsonger. I Contes första match vid rodret för Spurs så använde italienaren sig i stället av ett 3-4-3 (bild 2) vilket kan bero på att truppen än så länge inte faller Conte i smaken. Oberoende av formation så kommer Contes lag sträva efter att ha bollen mer än vad Nunos Tottenham hade och man kommer även vara bredare i sina utgångspositioner och leta efter överlapp på kanterna.

Det cirkulerar en viss mytbildning kring Conte som en defensiv tränare, men det är i ärlighetens namn en ganska lat stereotypisering av demontränaren och hans fotbollsfilosofi. Under mästaråret 20/21 tog inte Inter bara 91 poäng och vann Serie A i överlägsen stil, utan man gjorde även 89 mål (näst flest i ligan) och hade en målskillnad på +54. Kort och gott, efter att ha genomlidit Jose Mourinho och Nunos själsdödande fotboll så kommer underhållningsfaktorn att höjas markant på Tottenham Hotspur Stadium. Samtidigt bör det sägas att Contes fotboll är väldigt annorlunda och mer krävande än vad nuvarande trupp är vana vid, och att övergångsperioden som konsekvens kan bli längre än vad man tror.

Slutligen, ni som lyssnar på podden eller läser den här bloggen vet att undertecknad ofta når slutsatsen att det största hotet mot en klubbs framtida ambitioner är likgiltighet från dess supportrar, och givetvis är det för tidigt att sia om huruvida Antonio Conte kommer lyckas i norra London eller ej, men vi kan redan idag slå fast att vi inte längre är likgiltiga. Nu är vi euforiska, högljudda och hoppfulla. Vi ser mot framtiden med tillförsikt, tar sikte mot stjärnorna och frågar oss själva: “why not us?”. 

Glory.

Referenser

Antonio Conte – Inter Milan – Tactical Analysis (2020-21 Edition). Tillgänglig: https://themastermindsite.com/2021/03/19/antonio-conte-inter-milan-tactical-analysis-2020-21-edition/ 

Intervju med Siavoush Fallahi för Ledley Kings Knä 4 november 2021. Tillgänglig: https://open.spotify.com/episode/0o9Aeu7OJxqiOKeSu3SjVp?si=c457006421c448c0

Antonio Conte: Tactics Explained (Statman Dave

Antonio Conte’s Inter Milan Tactics Explained (Tifo Football

Kommentera

%d bloggare gillar detta: