Det var ett tag sen sist vi hördes vid. Då var det maj och sommaren väntade runt hörnet. José Mourinho hade jagats bort och vi alla stålsatte oss inför en sommar av Harry Kane-rykten och inväntade andäktigt Tottenhams nya tränare och sportchef. Undertecknad pushade först för Graham Potter (oj som vi hämtar hem den spaningen nu!), sedan Ralf Rangnick före det förlikades med tanken kring Fonzorro Fonseca från Roma och bedrevs kampanjer mot anställningen av Gennaro Gattuso.
Under hela processen låg Nuno Espírito Santo och skvalpade i River Tame efter att ha lämnat sin post som tränare for de portugisiska vargarna i the Midlands. Mourinhos gamla reservslips verkade aldrig vara på tapeten för Tottenhamjobbet förrän man, efter 72 dagar och sju kandidater (typ), presenterade just Nuno som frontfiguren för Fabio Paraticis Tottenham. Samma Nuno som alltså var tillgänglig under i stort sett hela rekryteringen. Rimligt nog var det därför många som var, för att uttrycka oss milt, skeptiska inför anställningen. Särskilt då Daniel Levy månanden innan annonserat att Tottenham skulle återvända till en offensiv och frejdig fotboll (“Spurs DNA”). Med andra ord kan man konstatera att Nuno började i lätt uppförsbacke med regnstänkta kastvindar. Lägg på en sommar med spelare iväg på mästerskap, en talisman som därefter bosatte sig i Florida och en helt ny sportslig ledning som genomförde en relativt omfattande renovering och det är förståeligt att många liljevita klev in i säsongen 21/22 med viss osäkerhet.
Nu, sisådär 72 dagar in på säsongen (give or take a few), kan man börja utläsa konturerna av Nunos Tottenham och resultaten är minst sagt blandade. Efter en sagolik augusti, där ett Harry Kane-löst Tottenham knockade ett Harry Kane-trånande City, och en katastrofal september med tre raka derbyknockar är vi nu inne i en oktobermånad som hittills ser någorlunda lovande ut. Tottenham parkerar på en femteplats i Premier League, bara fyra poäng efter ligaledarna Chelsea. Problemet? Well, det finns en hel del som tyder på att tabellen ljuger. Låt oss börja med lite siffror:
| KATEGORI | STATISTISK UTDELNING | FAKTISKT UTDELNING | SKILLNAD |
| xPTS | 9.15 | 15 | + 5.85 |
| xG | 8.80 | 9 | + 0.20 |
| xGA | 12.86 | 12 | + 0.86 |
Det vi kan utläsa av detta är att Nunos Tottenham överpresterar i alla tre grundläggande variabler av statistisk analys, exakt som Mourinhos Spurs gjorde fram tills verkligheten kom ikapp och man kraschade rakt in i Big Ben. Att spelare eller klubbar ligger högre än förväntat i ovanstående kategorier under korta perioder är inte ovanligt. Att det håller i över 38 omgångar är däremot betydligt mer sällsynt. Att två exempel på spelare som regelbundet överpresterar sin förväntade utdelning återfinns i Nunos frontlinje (Son och Kane) är dock ett litet ljus i det statistiska mörkret. Mer oroande är att Tottenhams negativa målskillnad (9-12) anses betydligt närmare normen än poängutdelningen (9/15). Utgår vi ifrån ovanstående har alltså Tottenham vunnit två matcher fler än man borde gjort vilket matchar åtminstone undertecknads ögontest. Tyvärr är det svårt att säga samma sak om de tre förlusterna i ligaspelet då alla tre var helt rättvisa, vilket även målskillnaden på 1-9 i de tre matcherna talar för.
Än mer oroande är det faktum att Nunos Tottenham varken är särskilt bra på att skapa eller förhindra målchanser samtidigt som lagets presspel är under medelsnittet och man löper minst i ligan. Utöver detta har man inte heller kontrollen över bollinnehavet i de flesta av matcherna. Sammantaget målar detta en ganska nattsvart bild över Tottenhams säsong trots den relativt starka starten i ligan, och förklarar åtminstone delvis varför Nunos belackare redan har växt i både antal och röststyrka:
En aspekt som ger lite tröst i sammanhanget är Nunos lag historiskt presterat snarlikt hans Tottenham och samtidigt stått för relativt bra resultat. Motargumentet här är ju ett närmast instinktivt vrål om att Tottenham inte är Wolverhampton och att kravbilden samt ambitionerna är betydligt högre i N17. Men kanske är verkligheten en annan 2021? Kanske är Tottenham inte bättre än Nunos – ärligt talat rätt fina – Wolves plus tre titaner i form av Lloris, Son och Kane? Patricio, Jota och Jimenez i all ära men alla tre är individuellt sämre spelare än deras motsvarigheter i dagens Tottenham, och om Nuno kan stabilisera kollektivet Tottenham och samtidigt luta sig mot den individuella kvaliteten hos ovan nämnda trio samt Tanguy Ndombele och Cuti Romero så kanske säsongen kan bli fin trots allt? Kanske är det vi supportrar som behöver omvärdera Tottenhams status i fotbollsvärlden och acceptera att vi under två år kommer vara ett Wolves 2.0 för att sedan, förhoppningsvis, påbörja en ny klättring uppför fotbollens allt snårigare hierarki – och kanske då under en ny, mer långsiktig tränare mer i supportrarnas smak? Sammantaget kan vi konstatera att det i skrivande stund finns fler frågor än svar kring Nuno, och åtminstone undertecknad anser att det finns mer fog för oro än för optimism i dagsläget. Med det sagt kanske vi alla skulle må bättre om vi anammade en mer avslappnad inställning till Tottenham Hotspur FC och levde efter devisen: “don’t worry, be happy”.
One thought on “Club Rabona: don’t worry, be happy?”