Puh.
Krutröken har lagt sig efter några av de mest intensiva dygn fotbollsvärlden skådat. Kvar står en, likt flera motsvarande till andra lag, fortfarande lika uppretad supporterskara medan Daniel Levy dragit sig tillbaka till kontoret för att på tryggt avstånd slicka sina sår och vänta på att känslorna svalnar ute på gator och torg. Symboliskt talat förstås. Fansen hann knappt ta sig ut för att protestera IRL och Levy lämnade aldrig sin trygga vrå för att motivera för omvärlden varför han och ENIC sent en söndagkväll plötsligt manövrerade en klubb med en 140-årig historia in i en helt ny riktning.
Superligans upplägg och potentiella konsekvenser lämnar jag därhän. Jag tror de flesta läst nog om det redan. Jag tänker inte heller spekulera i varför Daniel Levy för klubbens räkning antingen tyckte det var en bra idé, eller kände sig tvingad att haka på när apparaten drog igång. Han får förklara och motivera det själv. Och det hoppas jag att han gör, för om man låter Florentino Perez föra sin talan i frågor som förändrar en hel fotbollsvärld ser det inte bra ut.
När nyheten om superligan och Tottenhams ambition att delta i den dök upp i söndags handlade min största besvikelse inte om själva ligan i sig och att Spurs ville vara med. Inget av det var någon överraskning, då fotbollsvärlden rört sig åt det hållet länge och Levys ambition är att klubben ska mäta sig med de största rent ekonomiskt. Det som sårade djupast var det faktum att det kändes som att det är en plan som smorts i lönndom. När fler uppgifter dök upp blev det mer och mer tydligt att det här inte var en lös diskussion eller en avsiktsförklaring utan en mycket mer färdig plan med färdig finansiering, upplägg och en önskan om att dra igång så snart som möjligt. Framför allt blev det tydligt att det planerats och förhandlats under en längre tid.
Och även om jag har absolut noll och ingen insyn i klubbens styrande så kändes det ändå som att Levy gått bakom ryggen på mig. Varför har klubben inte sagt något? Hur kan de göra så här utan att berätta eller fråga vad jag tycker? Fullständigt befängt av mig förstås, men i en relation baserad på känslor – vilket det här är, även om det är smärtsamt tydligt att mina känslor inte är besvarade – är det svårt med rationella reaktioner.
Daniel Levy brukar beskrivas som en briljant affärsman som först och främst är ute efter att maximera vinster för ENIC. Andra påminner gärna om att han själv är gammal säsongskortsinnehavare med ett stort tottenhamhjärta och att hans försök att utveckla Spurs drivs av en genuin kärlek till klubben. Sanningen ligger antagligen någonstans däremellan. Eller i alla fall låg den där. För jag undrar om Daniel Levy inte tappat kontakten både med sitt tidigare supporterjag och övriga fans till klubben? Annars har jag har svårt att förstå hur han inte kunde se hur nyheten i söndags skulle tas emot. Strax innan Tottenham officiellt drog tillbaka sin ansökan till superligan spreds nyheter från olika källor med varierande trovärdighet att Levy var chockad över de kraftiga reaktionerna från fansen. Liknande bilder målades upp om hans kollegor i övriga klubbar. Det kanske kan förklaras med att pandemin gjort det svårare för fotbollssupportrarnas och klubbledningarnas cirklar att mötas, men det verkar uppenbart att Daniel Levy och kompani spenderat för mycket tid i styrelserum med andra medelålders män med samma världsbild och värderingar. Det är svårt att lägga örat mot rälsen om man sitter i ett privatplan några tusen meter upp i luften.
Det är ju också bekvämt att säga att man inte insett hur supportrarna skulle reagera och rätta sig efter det än att säga att man inte räknade med att skada sitt varumärke och riskera ekonomiska smällar på grund av det.
Så vad händer nu? Svallvågorna efter superligafiaskot är långt ifrån att lägga sig. Woodward avgick till Manchester Unitedfansens glädje. Agnelli i Juventus likaså. John W Henry lade sig platt i en ursäktsvideo till Liverpool, men det är ännu oklart hur acceptansen för den ser ut hos en supporterskara med enorm stolthet och förmåga att organisera sig. Arsenalfansen ropar efter Kroenkes huvud på ett fat, typ.
Även om Daniel Levy har sina förespråkare så har det varit ett tufft ett och ett halvt år när det kommer till förtroendet för honom. Jag tänker inte skriva om historien och påstå att alla supportrar ville ha kvar Mauricio Pochettino, för så var det inte. Men att, rätt eller ej, göra sig av med en så populär tränare och sedan misslyckas med nästa rekrytering gör inte att man blir populärare. Lägg till episoden med permitteringarna pga pandemin (som med facit i form av de ofantliga superliga-summor man förhandlade om samtidigt i hand ser ännu värre ut), och nu agerandet de senaste dygnen, och ENIC och Daniel Levy har aldrig haft opinionen så mycket emot sig. Det är dessutom en opinion som vädrar morgonluft med en nyfunnen tro på att man har makt att förändra.
Men har man verkligen det i det här fallet? Det korta svaret är ju nej. Ett längre svar skulle också landa i nej, men mera utdraget. Neeeeeej. ENIC äger klubben, och så länge ENIC vill äga klubben så kommer ENIC göra det. Visst kan supportrarna protestera och bojkotta, men jag tvekar på om det kommer att svida så mycket att man vill sälja klubben, speciellt i en pandemi.
Hoppet om man vill se en förändring i ägandefrågan är i så fall att morgonluften är så uppfriskande att supportrarna försöker förändra på ett större plan. Kanske var de senaste 48 timmarna ett första steg mot en förändrad fotbollsvärld där Qatar-VM äntligen ses som en skam och en omöjlighet, där också UEFA och FIFA ställs till svars för sina spottloskor i supportrarnas ansikten och (på tal om spottloskor) Jamie Carraghers, Gary Nevilles och övrigas hyckleri uppmärksammas på riktigt.
För en sak är säker – så länge pund, euro och dollar är en så stor del av fotbollen i stort så kommer pund, euro och dollar vara huvudsyftet med ett ägande i Tottenham Hotspur. Det bör nu vara uppenbart för alla supportrar att ENIC och Daniel Levy inte har någon annan plan för klubben än att tjäna pengar, och ur det perspektivet blir det ganska lätt att analysera de beslut som tagits och som kommer att tas framöver. Företaget Tottenham Hotspur och klubben Tottenham Hotspur är två helt olika saker med två olika agendor. Och så länge de drar åt olika håll kommer vi stå still.