Club Rabona: 23 maj

The Week in review

En vis medlem i #ParrotsPågar sa en gång att “fotboll är fantastiskt, så länge Tottenham inte spelar” och efter att Spurs ånyo tappat poäng i slutminuterna är det svårt att inte hålla med ovanstående talare. Efter en välbehövlig seger mot Aston Villa gick Tottenham på ett mycket skönt landslagsuppehåll där man som supporter kunde koppla bort klubben som verkar ha gjort det till sitt livsverk att förkorta beräknad medellivslängd sedan 1882. Under tiden som Matt Doherty spelade högerytter för Irland och Harry Kane jagade målrekord för England så gick transferspekulationerna vilda i Tottenhamlägret. För att summera alla dessa gör vi helt enkelt två spalter, IN kontra OUT:

IN: Sabitzer (om klubben kan skramla fram pengarna som behövs – ett s.k. big “if”), en mittbacksgeneral  (Dunk, Andersen, Milenkovic är namnen som nämns). Oliver Skipp, genombrottsmannen i Norwich, kommer kliva rakt in i A-laget nästa säsong. 

OUT: Winks, Dele (om Mourinho stannar), Lamela, Sissoko, Lucas och Serge kan alla komma att lämna klubben. Finns även en risk att Hugo Lloris lämnar Tottenham i sommar. Tar mig friheten att lägga till Bale på den här listan om Mourinho är kvar. Av uppenbara skäl.

Övrigt: Harry Kane är inte till salu och snarare försöker Spurs förlänga hans kontrakt än något annat. Om H:s trogna vapendragare, Heung-min Son, är det som sägs att spelaren vill stanna och klubben vill att han stannar. Sessegnon och Clarke skeppas förmodligen ut på ännu ett lån.

Den stora frågan, förstås, är och förblir huruvida José Mourinho ges en andra (hel) säsong vid rodret eller inte, men svaret på den frågan är fortsatt höjd i dunkel. Tottenham har fortsatt en åtminstone teoretisk chans att sluta i topp 4 och vinna en titel, vilket givetvis skulle summeras som en (minst) godkänd säsong. Oavsett hur det har sett ut på planen och hur det har stormat utanför planen. I guess?

Weekly cup of Jo(s)é 

När fotbollen väl återvände så återvände även det Tottenham vi så väl lärt känna under José Mourinho. Demontränaren som togs in för att VINNA fick än en gång se sitt lag misslyckas med just detta, trots ledning mot beskedligt motstånd. 2-2 mot Newcastle där Harry Kane prickade stolpen precis före kvitteringen kan givetvis avfärdas som ren och skär otur vid första anblick, men tyvärr sätts saker och ting i sin rätta kontext i den här spalten. Sanningen är att krysset bara var ett i mängden och samma sak kan sägas om insatsen i sin helhet. Tottenham slog mycket riktigt Aston Villa (utan Jack Grealish) inför landslagsuppehållet med (ännu) en ny backlinje och med några välmeriterade spelare utanför elvan och/eller truppen, men som så många gånger förr under säsongen var denna “nystart” bara en i raden av falska gryningar. Eller vad sägs om följande siffror för att kontextualisera Spurs insats (Newcastles siffror först):

• Avslut: 22-11 (varav 17 i boxen för Newcastle, 17!)
• xG: 4.07-2.30

Addera den här plattmatchen till de direkt patetiska insatserna mot Arsenal och Dinamo Zagreb inför Aston Villa och helt plötsligt är det vinsten mot Villa som är trendbrottet. Det här kan kännas orättvist då Spurs alltså parkerade på en fjärdeplats fram till dess att Willock kvitterade på St.James’ Park, men den ligapositionen är även den chimär. Sedan Tottenham vann mot Arsenal den 6 december och seglade upp i ligatopp så har man följande resultatrad att luta sig emot:

• 7 vinster, 4 oavgjorda, 8 förluster (vinsterna mot: Leeds, Sheffield, West Brom, Burnley, Fulham, Crystal Palace, Aston Villa)
• 0 poäng på 8 matcher mot övre halvan (OBS! Inkluderar FA-cupsmatchen mot Everton)

Lägger man dessutom till att klubben åkt ut tidigt i både FA-cupen och Europa League är det svårt att se något annat än att José Mourinho misslyckats med sitt uttalade uppdrag när han tog över klubben. Att lyfta klubben över det (sista) trappsteg som Mauricio Pochettino snubblade över; att vinna titlar och skapa en vinnarkultur i klubben. Det faktum att Tottenham tappat inte mindre än 15 poäng från ledning (varav 13 av dessa har infallit under matchens sista 15 minuter) och enligt xG överpresterar ganska markant, p.g.a. Kane, Son och Lloris specifikt, sett till skapande/avvärjande av målchanser är det svårt, åtminstone för undertecknad, att se något annat svar än att det här är ett strukturellt problem som börjar och slutar med huvudtränaren. Men självfallet ska även den åtalade få komma till tals i en rättegång så vi citerar José när en modig journalist frågade om varför Mourinho, som ju tidigare var så hyllad för sin förmåga att stänga matcher, nu har så förtvivlat svårt att göra just det: “same coach, different players”. Wow.

Harry Kane

En som inte på något sätt kan lastas för Tottenhams kräftgång 2020/21 är klubbens talisman Harry Kane. Landslagskaptenen har spelat 41 matcher för klubben under säsongen och står noterad för 29 mål och 16 assist. I skrivande så leder Kane skytteligan, assistligan och poängligan i Premier League och han har förmodligen aldrig varit bättre. Ingen spelare är så viktig för sitt lag och därför är det många Tottenhamsupportrar som utvecklar panikångest när brittisk press gör sitt absolut yttersta för att tvinga Kane till en “större klubb”. Harry själv har inte sagt något konkret egentligen, men han har samtidigt inte dementerat uppgifterna heller – som är helt fabricerade av pressen än så länge – vilket är ett litet brott mot hur det tidigare har sett ut då Kane ofta avfärdat liknande spekulationer och befäst sin tro på klubben och dess projekt. Under de senare åren har Kane dock inte varit lika kategorisk utan i stället pratat om att så länge som klubben matchar hans ambition så stannar han gärna kvar.  Det vore inte svårt att förstå om Harry Kane känner att klubben just nu inte gör detta, eller ens att den är på samma nivå i näringskedjan som han själv just nu, men det bör sägas att Kane har flera år kvar på kontraktet och att allt som sipprar ut från klubben är att man kommer göra allt för att behålla sin stjärna. Vi höjer dock ett varningens finger för att det här kan vara första gången som Harry Kane går in i en ny säsong med Tottenham utan att aktivt ha valt det själv. 

Fortsättning lär följa vare sig vi vill eller inte så låt oss därför stanna upp och verkligen uppskatta hur fantastisk Kane har varit under Mourinho, och särskilt under 2020/21 där han tagit ännu ett kliv i utvecklingen och nu inte längre kan begränsas till att “bara” vara en av världens bästa nior. Kane utgår ofta längre ner i banan, tar ett gigantiskt ansvar över hela planen och står samtidigt för poängproduktion som kan nå historiska nivåer (Thierry Henrys 24 mål och 20 assist är inte helt utom räckhåll även om det blir svårt). Harry Kane förtjänar helt enkelt bättre än vad Tottenham kan vara just nu, och utmärkelsen till Premier Leagues bästa spelare bör håvas in i maj och säkerligen även en hög placering på galorna som korar världens bästa spelare 2020/21. SÅ bra har Harry Kane varit, och om Daniel Levy inte är beredd att gå över lik för att förnya hans tilltro till projektet Tottenham så har han misslyckats kapitalt med sin vision för framtiden. Upp till bevis, Daniel.