Club Rabona: #8 – Mourinho Out

Moving on from José…

Likgiltighet är en supporters värsta mardröm. När man fortfarande blir arg, ledsen eller vanmäktig efter en förlust är det ett tecken på att passionen är kvar och att man på sikt kommer hitta tillbaka till glädjen efter att förväntningarna korrigerats efter den nya verkligheten som gäller för ens klubb. Likgiltigheten däremot, den är dödsstöten för stora, fåfänga fotbollsprojekt och på sikt även för klubbar. När supportrarna sätter sig på läktaren eller framför tvn mest på grund av vanans makt – då är något trasigt i relationen mellan supporter och klubb. Under Tottenhams match mot Manchester City så stängde undertecknad av efter 3-0 målet var ett faktum. Min sambo, och partner under de senaste 9 åren, vände sig då mot mig och frågade: “ska du seriöst inte titta mer?” och mitt nej var tillräckligt övertygande för att hon skulle slå på Melodifestivalen i stället.

Tottenham är en (för) stor del av mitt liv och identitet och min kärlek till klubben har aldrig vacklat. Det var stelt mellan oss när Tim Sherwood chefade och allt var inte harmoniskt heller under Juande Ramos, eller för den delen under ‘Tenthenham’-åren i början av vår relation. Vi har överlevt Lasagna-gate och vi har gråtit tillsammans i Amsterdam – men vi har aldrig behövt hantera känslor av fullkomlig likgiltighet från den ena parten i relationen. Inte förrän nu. Inte förrän José Mourinho ersatte Mauricio Pochettino för att Daniel Levy skulle slippa den (mycket) dyra renovering som den sistnämnde flaggat för så länge. När fjärrkontrollen halades fram och powerknappen trycktes på (av?) markerade det en ny era i vårt förhållande. Likgiltighetens era, eller “The Special One”. Hur hamnade vi här egentligen? Låt oss tillsammans gå igenom Tottenhams senaste två månader för att försöka förstå (Spurs siffror först): 

• Palace 1-1
• Liverpool 1-2
• Leicester 0-2
• Wolves 1-1
• Leeds 3-0
• Fulham 1-1
• Sheffield 3-1
• Liverpool 1-3
• Brighton 0-1
• Chelsea 0-1
• West Brom 2-0
• City 0-3

Ni som kan er matte räknar snabbt ut att Tottenham vunnit 3 av sina senaste 12 (!) ligamatcher, varav en senaste fem och sammantaget skramlat ihop ynkliga 12 poäng (av 36 möjliga) sedan säsongen sladdade ut i diket på Selhurst Park under Luciahelgen. Varför just 12 matcher som urval? Well, först och främst för att det var efter Palace som undertecknads fasad (och mångas med mig) började rämna. Som supporter vill man alltid sitt lag väl och att gå emot sin egen tränare är därmed inte helt oproblematiskt. Ni som också minns er säsong vet att Spurs fram till matchen mot Palace hade gått väldigt bra och var med i toppstriden. Bland annat hade man tagit 10 poäng av 12 möjliga mot United, City, Arsenal och Chelsea. Med andra ord var det inte helt uppskattat att kritisera Mourinho, trots anemisk fotboll, för att man tappade poäng mot Palace. Det gick ju trots allt ganska bra för José och hans Tottenham fram till den där ödesdigra plattmatchen mot Roy Hodgsons örnar.

Såhär i efterhand är det inte svårt att förstå varför så många red ut till Mourinhos försvar när vi skeptiker, skamlöst opportunistiskt bör tilläggas, högg vid första tecknet på svaghet sedan debaclet mot West Ham. Nu, såhär 12 matcher senare känns kritiken som riktades mot Mourinho ganska träffsäker men tyvärr innebär det ju även att Tottenhams säsong i stort sett ligger i spillror. Kvar finns den haussade cupfinalen mot City i april (samma City som alltså körde över Spurs i helgen) och Europa League. FA-Cupen kastade man bort på Goodison Park trots fyra (!) gjorda mål. Den andra anledningen till urvalet undrar ni nu? Well, Mauricio Pochettino fick gå efter 14 poäng på 12 matcher under fjolårssäsongen. Samma Pochettino som tog tre “medaljer” och fyra CL-platser på 5 hela säsonger i Tottenham samt ledde klubben till två finaler – varav en i Champions League. Man behöver inte vara en Mourinho-skeptiker för att fråga sig vad Mourinho har visat under sina 15 månader vid rodret som Pochettino inte visade som gör att José fortsatt verkar sitta säkert medan Poch fick gå. 

Tillåt mig tala klarspråk, ska bloggen vara tillfreds med Mourinho som huvudtränare i Tottenham så behöver resultaten vara bra. Titlar är för mig i stort sett sekundärt, det är helt enkelt inte viktigt för att jag ska må bra i mitt supporterskap, men med José Mourinho vid rodret går det inte längre att bedöma Tottenham efter något annat – och den efterföljande identitetskrisen har drivit mig till likgiltighetens rike. Vad ska vi med José Mourinho till om resultaten är de sämsta sedan Juande Ramos? Spanjoren verkar för övrigt vara en väldigt bra parallell till Mourinhos sejour än så länge. Idélös fotboll, underpresterande stjärnor och en ligacupstitel är Ramos eftermäle i Spurs. Känner ni igen beskrivningen? 

It’s not me honey, it’s you…

Mourinho är inte enskilt ansvarig för den soppa som Tottenham numer befinner sig i. Huvudsakligen bör skulden placeras på Daniel Levys bord, då han som bekant inte gav klubbens mest framgångsrike manager i modern tid möjligheten att bygga om, men spelartruppen ska också ha sin slev av skuldsoppan. Det blev gradvist tydligare under Pochettinos sista 18 månader att truppen helt enkelt inte var tillräckligt bra nog för att ta nästa steg och erosionen har, trots 5 nyförvärv i somras samt Bergwijn i januari 2020, fullständigt exploderat under Mourinho. Låt oss använda den ständigt bespottade backlinjen som ett exempel här. Under Mourinhos senaste 32 matcher har man använt inte mindre än 22 (!) olika kombinationer i backlinjen, inklusive 7 olika mittbackspar. Om det inte är ett tecken för att försvaret är en för svag lagdel vet jag inte vad som är det, men samtidigt tåls det att sägas att Mourinho knappast gör saken bättre med detta eviga hattande. Det är dags för Rodon och Tanganga att få nycklarna till mittlåset, för sämre kan det ju knappast gå. 

Marco Rose’s Blue and White Army?

I denna era av tyckonomi verkar det vara ett krav på att erbjuda lösningar på de problem man som supporter påpekar och därför tar jag mig här friheten att presentera bloggens drömnamn som Mourinhos (oundvikliga) ersättare, Marco Rose. Den 44-årige tysken huserar idag i Borussia Mönchengladbach där han förra säsongen ledde det anrika laget tillbaka till Champions League efter en fyra år långs frånvaro. Gladbach, eller Fölen, var en gigant i Tyskland under 70-talet men har i modern tid sprungits ifrån av mer köpstarka konkurrenter – något som Marco Rose numer utmanar ordentligt trots begränsade resurser. Parallellerna till Tottenham är som ni märker många, och även den fotboll som “Fölen” spelar rimmar väl med åtminstone undertecknads bild av vad Spurs bör vara. Eller vad säger ni om Tysklandexpertens Keven Baders beskrivning av Gladbachs fotboll under Rose: “Han (Rose) är skolad i den moderna tyska tränarskolan där han utmärker sig genom att skapa ett kollektiv starkt lag – bra balans i försvaret, samtidigt som det är högt presspel och mycket fart framåt. Oerhört duktig på att lyfta spelare till nya nivåer” – eller som bloggen väljer att se det; den tyska Pochettino. Ryktena säger att Rose har en utköpsklausul på €5M och att Dortmund girigt cirkulerar kring sin preussiska rivals frontfigur. Låt oss hoppas att Daniel Levy gör detsamma. Vill ni läsa mer om Marco Rose så hänvisar bloggen er med varm hand till följande artikel.