Club Rabona: #7

Surviving José… 

Det här kommer inte bli ett positivt inlägg i Club Rabonas unga (men ärorika?) historia. Nej, det här kommer bli ett inlägg värdigt Tottenham Hotspur Football Club anno 2021. Ett Tottenham, som efter 21 omgångar, parkerar på niondeplats i skrivande stund (numer åtta) och som tagit skrämmande usla åtta poäng (numer elva) sedan man gick upp mot Liverpool som serieledare den 16 december (för den som håller räkningen hemma har alltså Spurs tagit mindre än en poäng per match senaste nio omgångarna i ligan). Det är ett Tottenham i fritt fall vi ser framför våra ögon just nu och de fem halvlekar fotboll klubben presterat sedan Harry Kane gick ned för räkning kan inte ens den mest optimistiska supporter blunda för hur impotent och tandlös den varit. Det är mörka tider i Spurslägret helt enkelt, och kring den skadeskjutna José Mourinho börjar gamarna cirkulera. Är det inte det totalt uddlösa anfallsspelet, eller det tragikomiska försvarsspelet (Hej, Eric Dier!) som föräras med spaltmeter i diverse blaskor så är det (påstådda?) konflikter med Dele Alli, Serge Aurier och Gareth Bale som avhandlas. Sin vana trogen har Mourinho svarat på detta genom att ta fram sin snarstuckna sida och i stället för att ödmjukt bönfalla efter fansens förlåtelse har han valt att gå i konflikt med media, delar av truppen och världen i stort. Sprickorna, som alltid följer Mourinho som en mörk skugga, håller på att leda till ett jordskred och det måste vara fler än undertecknad som på allvar ställt sig frågan om Levys senaste projekt redan är över? Låt oss kika på Mourinhos tid sedan den där ödesdigra kvällen på Anfield:

  • 8 – antalet poäng Spurs tagit sedan omgång 12 (återigen, numer 11)
  • 2 – antalet segrar i ligaspelet (Sheffield United, Leeds + West Brom)
  • 1 – antalet gånger José Mourinho förlorat två raka hemmamatcher i ligan (Liverpool, Chelsea). Även antalet mål Spurs gjort sedan Kane klev av skadad. 
  • 2012 – senaste gången Tottenham förlorade tre raka ligamatcher (Liverpool, Brighton, Chelsea)

Dessa rader kritas ner före matchen mot West Brom, och visst kan man se en verklighet där Mourinhos manskap lyfter sig i kragen och städar av Big Sams dito. Men därefter följer Everton i FA-Cupen (numer en livsviktig livlina för Mourinho), City (PL), Wolfsberger (Europa League) och West Ham (PL) före februari rundas av med ett andra möte mot Wolfsberger och Burnley i ligan. Om Tottenham ska vara kvar i kampen om fjärdeplatsen närs mars börjar kommer man förmodligen behöva ta minst 9 poäng av 12 möjliga i ligaspelet samtidigt som man ska spela inte mindre än tre utslagsmatcher i cupspel. Utöver redan nämnda Kane, som ryktas vara nära comeback redan (he was!), saknas Dele, Reguilon och Lo Celso p.g.a. skador och med ett direkt anemiskt anfallsspel är det väl få som ser Spurs helt plötsligt skaka liv i ben och skallar och städa av något motstånd förhuvudtaget, och särskilt inte lag av City och West Hams (jo, faktiskt) kaliber? Det skulle i såna fall betyda att Tottenhams ambition att återvända till Champions League efter en säsongs frånvaro kommer att stå och falla med huruvida man vinner sin första europeiska titel sedan 1984. Undertecknad är inte mycket till gambler men vi kan slå fast att oddsen är emot Mourinho och Tottenham. 

Då återstår helt plötsligt Ligacupen, och möjligen dess betydligt sexigare kusin FA-cupen, att hänga upp säsongen på och även om Tottenham är långt ifrån att vara en klubb som kan se ner på titlar (vi har ju trots allt inte vunnit någon sedan 2008) är det åtminstone för undertecknad svårt att se en säsong där Tottenham eventuellt vinner ligacupen men samtidigt missar Champions League, eller till och med Europa League, som något annat än ett tydligt steg tillbaka. Tottenham har spelat i antingen Champions – eller Europa League varje säsong sedan 2010/11, och undantaget blippen 2009/10, så har Europaspel varit ett givet inslag de senaste 15 (!) säsongerna. Nu vill säkert vän av ordning påpeka att ligacupsmästarna faktiskt föräras med en plats i nystartade Europa Conference League och därmed de facto spelar i Europa men det är helt enkelt inte ett särskilt starkt argument. Att husera i Europas tredje (!) kontinentala turnering är kort och gott inte bra nog för en klubb av Tottenhams storlek, och bloggen är tyvärr relativt övertygad om att Harry Kane håller med. Snarare skulle det presentera en möjlighet till ett vackert avslut för Kane i klubben, att till slut få lyfta en trofé mot himlen i Tottenham före han försvinner i solnedgången på väg till ett nytt projekt med sin legacy cementerad på samma sätt som Ledley King alltid kommer ha 2008 på sitt CV. Detta avslut, värdigt en halvdassig Hollywoodfilm med begränsad release, är knappast vad Levy hade i åtanke när han tog in José “Serial Winner” Mourinho. Personligen hoppas undertecknad på att Mourinho får sin buckla, Tottenham sitt Europaspel (glöm CL bara) och att Portugal har en vakans på förbundskaptensposten efter EM. Det skulle ge både José och Levy en möjlighet att avsluta samarbetet utan att någon part tappar ansiktet fullständigt. 

Quick Hits

  • Minns ni Danny Rose? Club Rabona remembers. Denna vattendelare till klubbikon (ja, faktiskt) som inledde sin liljevita karriär på det mest ikoniska sätt som någonsin kommer skådas med den därvolleyn i NLD och sedermera utvecklades till Englands bästa vänsterback före han bestämde sig för att solka ner sin legacy med illa tajmade, och direkt respektlösa, uttalanden i diverse blaskor före formen sakta men säkert eroderade till den grad att han helt rättmätigt tappade sin plats i elvan. När Mourinho kom in gick Danny snabbt i clinch, på ett sätt som nu nästan får anses som profetiskt, då han synade Mourinhos tomma snack om meritokrati. Det var en del snack om en flytt till Turkiet i januari men Rose höll sitt ord och sitter av sitt kontrakt som ett sista långfinger till Levy och bloggen kan inte annat än att tycka att det är ett mycket ovärdigt slut. Danny Rose, med alla sina brister och styrkor, är en människa som fotbollen behöver. Han har varit ärlig med sin depression efter familjetragedier och skadeproblem och har ställt krav på klubben som, även om de presenterades på fel sätt, var korrekta i sak och det där klippet från All or Nothing när Danny med hopp i rösten frågar Levy om Milano under januarifönstret 2020 skär rakt i hjärtat på undertecknad. Bloggen tänker ibland på Danny och hur det kunde gå så fel och hoppas innerligt att han kommer tillbaka till klubben efter en tid isär och får den respekt han förtjänar. 
  • Dele och José sägs ha haft ett vänskapligt möte efter fönstret stängde och relationen ska enligt rapporter fortsatt vara okej. Låt oss hoppas att José, som nu tränar för sitt jobb och sitt eftermäle (nåja, Mourinho kan nog sova lugnt på sikt – han är odiskutabelt en av de största oavsett ett knackigt slut på karriären) ger Dele nycklarna bakom Kane, Son och valfri högerytter. Gudarna ska veta att José, och Tottenham, behöver en talisman – och Dele Alli har visat förr att han kan vara den spelaren. 
  • Matchen mot Chelsea (0-1) innehöll inte många ljusglimtar för en liljevit, men Erik Lamela var en utav dem. Nu får ju undertecknad betalt per Lamela-omnämnande så viss tendens finns men Lamela var en av få i Spurs som fick ut något av den matchen. Återigen har argentinaren bevisat att han absolut håller som truppspelare i Tottenham, om inte annat för att han alltid vill ha bollen och alltid försöker skapa något. Om meritokrati är en grej för José, som han själv hävdar, så startar Coco mot West Brom (vilket vi nu vet att han gjorde!).

Kommentera

%d bloggare gillar detta: