B*tch, stay humble!
I en säsong där matcherna duggar tätare än aldrig förr är det inte konstigt om man som supporter utvecklat någon form av “stormatchutmattning”. Att var och varannan vecka möta en av de s.k. “Big 6”-klubbarna tär på krafterna, särskilt när Tottenham allt som oftast spelar en eller två matcher till samma vecka. Svunnen är tiden då man som supporter kunde gå och ladda upp en hel vecka för en match och tömma sig totalt. Nuförtiden är supporterskapet snarare ett utnötningskrig där varannan dag är matchdag och allt vad det förtäljer. Addera faktumet att motståndaren den här gången var Liverpool på det, och plötsligt är det inte så konstigt om man som liljevit gick in i matchen med lätt uppgivna steg och en moloken sinnesstämning. Särskilt då Liverpool varit i en sällsynt formsvacka och inte hade gjort mål på 482 minuter (93 avslut) i ligan och att Tottenham vid en seger hade blandat sig in i titelstriden ånyo, kanske på de röda från Merseysides bekostnad, och alla som följt Tottenham ett tag hade varit redo att ta gift på att hemmalaget skulle lämna planen med noll poäng. Dr. Tottenham är många saker, men opålitlig är inte en av dem och mycket riktigt, dryga 90 minuter efter avspark var nästa förlust – den sjätte i rad – mot Liverpool ett faktum. En förlust mot Klopps legionärer behöver i sig inte vara en katastrof, det är trots allt ett av de mest imponerande lag vi skådat de senaste åren, men sättet Tottenham totalt kapitulerade mot de regerande mästarna har med all rätt höjt varningsflagg i Spurslägret.
Redan före avspark var det många som höjde på ögonbrynen när uppgifterna om att Matt “Dockan” Doherty skulle spela LWB/LM. Dockan, vars största bedrift i Spurströjan hittills var hans presentationsvideo, är inte bara högerfotad utan även ganska begränsad som fotbollsspelare överlag. Att Mourinho hoppades att firma Davies och Doherty skulle klara av att stänga ner Salah och (världens sämsta högerback enligt högt uppsatta Liverpoolsupportrar) Trent bevisar en av två saker: att José Mourinho är Doherty (och Davies) största supporter eller att José Mourinhos fixering vid att matchplanera för att neutralisera motståndarens styrkor snarare än att förstärka sitt eget lags styrkor officiellt slagit i taket. Never go full José, José.
Vad som följde efter startelvorna läckte var en helt okej första halvlek där Kane, sin vana trogen, sjönk djupt och pingade bollar bakom backlinjen till lekkompisen Son som, sin vana trogen, fick ett mål bortvinkat efter en mikroskopisk offside. Liverpool kändes darriga och där för att slå, men Tottenham, som vanligt under José, drog i handbromsen i stället för att gasa när motståndaren stod och pustade vid repen. I stället tilläts Firmino göra 0-1 långt in på stopptiden i första halvlek när Serge, Hugo och Dier tävlade om vem som kunde göra bort sig mest (Hugo vann va?). Andra halvlek var en enda lång utskåpning där Tottenham, som alltså låg under på hemmaplan, kraftsamlade ihop till ett avslut på hela halvleken (Höjbjergs raket till 1-2) medan Liverpool hade tre bollar i nät (två godkända) och bud på fler. Att alla mål var resultatet av hårresande individuella misstag behövs väl knappt ens påpekas så vanligt förekommande som det dessvärre är? Slutligen, som körsbär på tårtan så skadade Harry Kane båda vristerna och lämnade matchen i halvtid. Om insatsen i andra halvlek var en intention på vad José Mourinhos Tottenham kommer att leverera för fotboll utan Harry Kane är vårt största hopp att ligan tvingas till ett nytt pandemistopp – för vinna särskilt fotbollsmatcher kommer man då inte göra. Klasskillnaden var så total så Liverpoolspelarna kunde höras fråga Klopp om de av misstag åkt till Marine Travel Arena för en uppvisningsmatch i stället för till N17.
José, sin vana trogen, skyllde förlusten på individuella misstag – vilket faktamässigt inte är fel – men om man regelbundet hamnar i en situation där man tvingas ta till samma ursäkt bör man kanske se över hur man hamnade där för sjuttiotolfte gången i ordningen snarare än att envist tuffa på i samma riktning trots att man susar förbi upprepade varningsskyltar som meddelar att spåret tar slut om 50 meter och går rakt nedför ett stup. Känslan efter matchen var, i alla fall för undertecknad, att det här var ett skoningslöst slut på charaden att Tottenham har något med en toppstrid att göra, och att man har tur om ligan fortsätter vara så jämn(svag) att 11 lag (!) gör upp om Champions League-platserna med halva säsongen spelad. Problemet? Att Tottenham är ett av de svagare lagen rent spelmässigt i den skaran. Mourinho har varit kapten för skutan i 14 månader nu och kan någon ärligt argumentera för hur Tottenham blivit bättre under den tiden? Hör av er till bloggen i såna fall, för just nu känns det becksvart. Särskilt med tanke på att lagets odiskutable MVP, Harry Kane, som bekant lämnade planen skadad och blir borta en tid.
The Return of the Wizard?
Gareth Bales återkomst till Tottenham har inte blivit vad många drömde om att den skulle bli. Walesaren var skadad vid ankomsten, tog god tid på sig att hitta matchform och har sedan gått småskadad om vartannat och spelat okej i cuperna om vartannat. Kasta in några lägliga mål och en skopa nostalgi på det och du har Gareth Bale anno 2021. En spelare tydligt förbi sitt bäst-före-datum men som på sin dag kan bidra eftersom hans topp är (var?) så vansinnigt hög att bara Kane och Ndombélé kan mäta sig med walesaren. I (förra) veckans andra match stod Bale för sin bästa insats hittills i återkomsten, när han var en av planens bättre spelare mot Championships jumbo, Wycombe, i FA-Cupen. Ett mål blev det för Bale, och chanser för ytterligare några, och han belönades även med ett (totalt intetsägande) inhopp mot Liverpool. Med Kane borta en obestämd tid och med matcher var och varannan dag så är det NU Bale ska kliva fram och frälsa Tottenham, åtminstone skulle det varit så om vår säsong skrivits av en förutsägbar Hollywood-regissör. Kane lämnar ett gigantiskt hål i Mourinhos elva och bloggen tänkte i följande sektion argumentera för varför Bale borde vara den som fyller luckan:
- 14 – antalet framträdanden Bale gjort hittills 20/21, vilket säger en del om hur mycket matcher Tottenham spelar eftersom känslan är att Bale knappt spelat.
- 9 – antalet matcher som Bale startat, där bara 1 varit i Premier League
- 4 – antalet mål den walesiska trollkarlen stått för hittills
- 4.47 – antalet touch Bale har i offensivt straffområde per 90 minuter, vilket är fjärde bäst i laget efter Vinicius, Dele och Kane (sidospår: minns ni Dele Alli och att han förtjänar bättre?)
- 3.91 – antalet skott Bale avlossat per 90 minuter, vilket är näst bäst i laget efter Vinicius (sidospår: Vinicius kanske också förtjänar bättre?)
(6:a/4:a – Lamelas rank i ovanstående kategorier. Ni trodde väl inte jag skulle missa ett öppet mål att försvara Lamelas namn?)
Ovanstående siffror, lånade från WhoScored och The Athletic målar upp en ganska tydlig bild. Gareth Bale gör det mesta av sina begränsade minuter och är, trots alla sina begränsningar, en ganska kapabel offensiv spelare även 2021. En brasklapp behöver givetvis kastas in då den överväldigande majoriteten av Bales speltid varit mot högst beskedligt motstånd i de diverse cuperna, men siffrorna tyder ändå på att Bale bör få chansen att fylla Kanes skor. Om inte annat för att han har en historik av att spela nia i Wales och kanske framförallt för att Spurs är som bäst när Kane droppar djupt och Son + valfri högerytter löper in bakom backlinjen. Se nedan för 1) vad bloggen tror Mou kommer göra 2) vad bloggen hade gjort samt 3) en hybrid av båda.
Bale bör kunna fylla Kanes djupare roll, spelsinnet och huvudspelet har han, och bli den som serverar Son. Kruxet, förutom Bales egen skadebenägenhet, verkar vara att Bale själv helst vill spela till höger på det offensiva mittfältet. Detta ska dock inte vara ett problem utan en spelare bör ändå förväntas spela där han blir tillsagd – särskilt nu när en sällan skådad möjlighet för speltid öppnat sig för Bale. Andra alternativ är givetvis att Vinicius helt enkelt kliver in i elvan, men med tanke på att Lamela (!) var den Mourinho pekade på när Kane gick sönder säger väl det mesta om Josés förtroende för den inlånade brassen. Bloggen vill också slå ett slag för Dele bakom Son-Bergwijn/Bale men inser att det skeppet seglat. Tyvärr. Så länge Son inte neutraliseras genom att bort hans styrkor, löpandet bakom backlinjen, som falsk nia är bloggen relativt nöjd med de olika alternativen.
Quick Hits
- Igår (när ni läser detta) lanserade podden sitt senaste tillskott i formen av vårt månatliga magasin, ni kan se det live via våra vanliga kanaler men även i efterhand på YouTube. Bomba oss med feedback och förslag så att magasinet blir så bra som möjligt (inklusive namnförslag!). Tanken är att det ska skilja sig från de vanliga poddarna, som ni vet släpps tisdagar varje vecka, och er återkoppling kan hjälpa till att hålla skiljelinjen tydligare.
- Idag (när ni läser detta) stänger vinsterfönstret och bloggen förutspår att OM det händer något så är det Dele till PSG på lån, Gedson tillbaka till Benfica (och ut på nytt lån) och Eriksen till Spurs (även det på lån) eller en annan ersättare till Deles plats bänken/läktaren. Går även lite viskningar om att Parrott ska återkallas och skickas ut till en bättre arbetsmiljö än den Millwall erbjudit den unge irländaren, vilket bloggen är för och hoppas få se.
- Nästa gång ni läser bloggen kan säsongen i stort vara i sank efter möten med Chelsea och West Brom. Happy days!
- Slutligen, bloggen skrevs innan Brighton-matchen spelades och vissa resonemang kan därför vara hopplöst utdaterade när de når era kritiska ögon – men det är svårt att hålla sig till en fast publiceringsdag när Spurs spelar match varannan dag, hoppas ni har överseende med det.