Club Rabona:#5

Still living with José…

Ni som följer bloggen och lyssnar på podden vet vart undertecknad står i frågan om José Mourinho, men för den oinvigde så börjar vi med en kort återgivelse: resultatmässigt gör José det okej, spelmässigt och personalmässigt så anser bloggen att det finns fog för vissa reservationer. Portugisen förtjänar även beröm för det sammantaget förbättrade försvarsspelet och lyckade värvningar i den danska dynamon Pierre-Emile Höjbjerg och fartdemonen Sergio Reguilón – men samtidigt kritik för hanterandet av Dele Alli samt lagets oförmåga att döda matcher. Då värderandet av spelare och tränare, uppenbarligen, är en högst subjektiv lek så tänkte bloggen anamma objektivitet med stöd av lite siffror: 

  • 55,4% – Mourinhos vinstprocent som Tottenhams manager, vilket är gott nog för en silvermedalj bland alla som haft äran att chefa över Spurs
  • 50% – samma siffra i Premier League, vilket mynnar ut i en delad åttondeplats med Tim Sherwood
  • 70 – antalet poäng Tottenham just nu är beräknade att ta i Premier League säsongen 20/21 (egentlig siffra: 69,54). 
  • 1.83 – antalet poäng per match, som siffran ovan är baserad på
  • 26.3 – Tottenhams xG (antalet mål Spurs “borde” ha gjort sett till sina avslut/målchanser)
  • 19.3 – Tottenhams xGA (antalet mål Spurs “borde” ha släppt in sett till motståndarnas avslut/målchanser)
  • 33-17 – Tottenhams faktiska målskillnad i dagsläget
  • 1 – antalet cupfinaler Tottenham kvalificerat sig för sedan Mourinho tog över 20 november 2019

Med dessa siffror i bevishögen är det helt enkelt mycket svårt att hävda något annat än att José Mourinho gör ett ganska bra jobb hittills. Kruxet är att siffror inte alltid berättar hela sanningen, och om vi tittar på Tottenhams målskillnad kontra den “förväntade” så ser vi att Spurs är ett lag som verkligen lever på marginalerna – alternativt att man är otäckt beroende av Harry Kane och Heung-min Son ska fortsätta göra fler mål än vad som egentligen är rimligt att förvänta sig. Samtidigt finns det givetvis även några siffror till att kasta ut som inte riktigt är lika smickrande för Mourinho:¨

  • 48,47% – Tottenhams bollinnehav per match under säsongen
  • 10 – antalet poäng Tottenham tappat från matcher de haft ledningen i
  • 8 – antalet mål Tottenham släppt in under matchernas sista kvartar
  • 47% – andelen av insläppta mål som sker under matchernas slutskeden
  • 24 – antalet ligamål som antingen Kane eller Son gjort
  • 72,7% – andelen av Spurs ligamål som Kane och Son gjort
  • 0 – antalet skadefria säsonger Kane och Son haft senaste åren
  • 75 – antalet minuter Dele Alli fått i Premier League 2020/21

Här målas i stället en ganska negativ bild av Mourinhos Tottenham upp och särskilt dess förmåga att städa av matcher, något en erkänd mästartränare likt Mourinho givetvis inte kan vara nöjd med. Få mästarlag har ju som bekant haft kännetecknet att man ofta tappar poäng från vinnande positioner sista kvarten. Om inget annat så ställer det en hel del frågor om vad man kommer ha att falla tillbaka på om när det oundvikliga sker – att Kane eller Son går sönder och blir borta en längre tid. Särskilt då den sista siffran, som bloggen villigt erkänner är ganska forcerad, symboliserar en av få spelare som åtminstone förr i tiden hade varit en möjlig ersättare som poängspelare om det värsta sker. Med det lämnar vi Mourinho (han gör det som sagt helt okej sammantaget) för denna gången och går över till såpan kring Dele Alli och hans (eventuella) framtid i N17. 

We had (?) Alli… 

Mannen som för så många, undertecknad inkluderad, symboliserar ‘the Tottenham Way’ har under José blivit alltmer förskjuten till periferin kopplas allt oftare samman med en flytt till en annan europeisk huvudstad, som nu också inkluderar en viss argentinsk folkhjälte som med Dele i en av huvudrollerna levererade den bästa femårsperiod Tottenham skådat sedan Premier League ersatte den gamla First Division 1992/93. En återförening på “Parken” under Eiffeltornets lyktor i kvällsmörkret? Vem har hjärta att säga nej till det? Well, bloggen anser att Tottenham borde ha det – och sen bör Dele sättas i samma skola som ett annat missförstått geni (Ndombélé) redan gått igenom, peptalk med Levy och extra löppass i parken inkluderat. 

En del Spurssupportrar har på senare tid ansträngt sig väldigt hårt att förminska Dele Alli och dennes bedrifter i Spurströjan. I vad som bara kan antas vara psykologiska försvarsmekanismer är det alltfler som pekar på en dalande formkurva och når slutsatsen att Dele är slut som artist, att toppen var nådd redan när Dele som 20 och 21-åring gjorde kaos med motståndarförsvar i hela Europa. Så må mycket väl vara fallet, men så sent som i fjol var Dele en ganska bra Premier League-spelare. Låt mig illustrera detta genom en jämförelse av Dele och två andra, högt värderade och haussade, spelare som delar position med vår fallne son:

  • Spelare X är född 1996 och har gjort 50 mål samt 33 assist på 160 framträdanden i Premier League. 
  • Spelare Y är född 1996 och har gjort 19 mål samt 12 assist på 84 framträdanden i Premier League.
  • Spelare Z är född 1995 och har gjort 14 mål samt 13 assist på 86 framträdanden i Premier League.

Ni som kan er FPL vet givetvis att spelare X är Dele, spelare Y är James Maddison och spelare Z är Jack Grealish. Två av dessa spelare ses, med all rätt, som fixstjärnor för sina respektive lag och som spelare som har världen framför sina begåvade fötter. Den tredje är den överlägset mest dekorerade i trion men också den mest bespottade. Exempelvis är undertecknad övertygad om att flera av er som läser dessa rader redan fräst ur er något i stil om “gamla meriter” gällande Dele. Well, förra säsongen är den senaste säsongen vi kan göra en ärlig jämförelse – då Dele som bekant fått sparsamma 75 minuter speltid i ligan den här säsongen – och även där ser Dele ut som den mest framstående av dessa tre fotbollsartister:

  • Dele gjorde 25 framträdanden 2019/20 och stod för 8 mål och 4 assist
  • Maddison gjorde 31 framträdanden 2019/20 och stod för 6 mål och 3 assist 
  • Grealish gjorde 36 framträdanden 2019/20 och stod för 8 mål och 5 assist

Poängen här är inte att Dele Alli är en bättre spelare än vad Maddison eller, framförallt, Grealish är under herrens år 2021(spoiler alert: det är han inte) – utan ett försök att sätta saker i sin rätta kontext. Dele Alli må ha droppat av en bit sedan hans fantastiska 16/17-säsong där han stod för 18 mål – men ryktena om hans påstådda förfall är fortsatt mycket överdrivna. Dele Alli har under alla sina säsonger, borträknat 16/17 som idag får lov att ses som den avvikande prestationen snarare än normen, gjort mellan 5-10 ligamål. Dele är, från bloggens synvinkel, ett offer av sin egen framgång snarare än en spelare som inte längre är bra nog för Tottenham. Han kommer alltid att jämföras med sin, och Pochettinos Spurs, absoluta topp 16/17 och inte bedömas efter vad han är här och nu – och det är tragiskt. Dele förtjänar bättre än att förödmjukas var och varannan vecka och lämnas utanför matchtrupper till förmån för Gedson (!). Dele är 24 år “gammal” och även under sin återgång till normalprestation är han uppenbarligen lika målfarlig som allmänt hyllade Maddison och Grealish. Oavsett hur loj han är på träning eller hur många sponsoravtal han sluter vid sidan av fotbollen så har Dele gjort sig förtjänt av väldigt mycket mer än 75 minuter speltid under vad som förmodligen blir hans sista Premier League-säsong i Tottenham. Han kostade trots allt bara £5 miljoner och är bättre än Özil. 

Quick Hits

  • En annan hyllad talang som har det tufft just nu är Troy Parrott. Irländaren befinner sig på lån i Millwall och får harva runt som vänsterytter, och enligt appen Forza, även som mittfältare. Målkontot är ännu inte öppnat och givetvis är det därmed redan många som skriver av Parrott som en flopp och oroar sig över att han aldrig kommer “bli något”. Till er bönfaller bloggen om lugn och tålamod. Minns Dronsfields profetia om Harry Kane och kom ihåg att de flesta spelare inte peakar som tonåringar (även om det verkar som Dele kom nära att göra just det) och särskilt inte i Millwall. Det är få förunnat att lyckas väl där, och Parrotts måttstock bör väl inte vara Harry Kane. Eller?
  • Vi avslutar med ett envist silly season-rykte, nämligen det om om Christian Eriksens eventuella återkomst till Tottenham. Vi alla minns hur dansken slog av på takten sista säsongen i Tottenham men det borde inte vara nog för att utradera alla stordåd han stod för fram till dess. Lustigt nog sammanföll Eriksens förfall nästan på dagen till lagets från januari 2019 och man undrar vad som är hönan och vad som är ägget här. Oavsett så stack Eriksen till Milano och hamnade nästan direkt i Contes frysbox, i vilken han befinner sig i än idag. Att plocka tillbaka ett gammalt ex brukar sällan sluta lyckligt (Keane, Bale) och bloggen är trots allt skeptisk till original-dansken i Spurs igen. Om Dele nu tvunget ska jagas bort från klubben kan väl Eriksen vara en okej ersättare i matchtruppen, men då måste det först frigöras lite trupplatser. Rykten gör gällande att Gedsons lån ska avbrytas, och kanske är det för att göra plats åt Maestro Eriksen. Vad säger ni, Dele ut och Christian in?

One thought on “Club Rabona:#5

  1. Tack för fin läsning
    Tror/hoppas Dele blir kvar för att kämpa om sin plats i startelvan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: