Living with José

Säsongen 2020/21 är långt ifrån över. En säsong som känslomässigt redan känns rekordlång, och inte så mycket på grund av den ännu pågående pandemin. I skrivande stund återfinns Spurs på en sjundeplats i en (konstant) haltande Premier League, med ynka sex poäng upp till suveränen Liverpool. Man har också avancerat till en semifinal i ligacupen, vunnit sin grupp i Europa League, besegrat Manchester United (med 6-1) på Old Trafford, utmanövrerat City (igen!) och vunnit säsongens första NLD. Så varför är tonläget kring klubben så negativt?

Att ersätta Mauricio Pochettino var alltid dömt att misslyckas. Dels för att argentinaren fortfarande har (extremt) många lojala anhängare bland de liljevita, dels för att det ibland ofta glöms bort just hur (extremt) framgångsrik han var i norra London. När hans gärning summerades i november 2019 var det fortsatt tomt i troféskåpet men tre pallplatser i Premier League och en silvermedalj från Champions League var en höjd Tottenham aldrig ens varit nära i någorlunda modern tid. De 86 poäng man inkasserade 2016/17 var ett nytt klubbrekord (72 poäng under AVB 2012/13, en notering Pochettino slog även 17/18) och hade räckt till titeln många andra säsonger. Men det var inte poängtotalen som gjorde Pochettino dyrkad av Tottenhamsupportrarna; utan det var att han lyckades med detta samtidigt som klubben spelade en offensiv och vägvinnande fotboll utan att spränga några kassaskåp på transfermarknaden. Mauricio förkroppsligade helt enkelt det som många vill kalla för The Tottenham Way (“The Game is about Glory” osv.). Det var emot den här bakgrunden José Mourinho red in på Hotspur Way, med ett enda uppdrag – att lyckas med det hans företrädare aldrig uppnådde: vinna titlar. 

I objektivitetens namn bör det lyftas att José Mourinho gjorde det ungefär så bra som det rimligtvis gick att förvänta sig under det som återstod av säsongen 2019/20. Han lotsade Spurs till en Europaplats, tog poäng i en takt som statistiskt hade genererat i en topp 4-placering över en hel säsong och lyckades styra upp Spurs facit i s.k. stormatcher. Fotbollen var inte fantastisk på något sätt, men inte heller den dödgrävarfotboll som annars (orättvist?) betraktats som synonymt med portugisen. Under uppehållet fick även José in en handfull nyförvärv som höjde slagkraften på laget. Som ett sista körsbär på tårtan plockades även den förlorade sonen, Gareth Bale, hem från frysboxen i Madrid. Tottenham gick därmed in i säsongen 2020/21 med ganska bra svikt i stegen – vilket till stor del bör tillskrivas just Mourinho. Så jag frågar igen, varför är tonläget kring klubben så negativt? 

Mina personliga anledningar till missnöjet är många, och jag erkänner utan omsvep att jag aldrig ville se José som tränare för Spurs och att jag fortsatt främst värderar honom efter hans (o)förmåga att vara Mauricio Pochettino. Ni som hänger med i podden eller här på hemsidan vet dock att jag har försökt. Jag har uppriktigt försökt ge José en ärlig chans, och jag är fortfarande långt ifrån att genuint hoppa på en #MouOut-kampanj. Men mitt tålamod är på bristningsgränsen trots att jag vet att det är alldeles för tidigt. José har bara lett klubben i ett drygt år och har gjort det okej sportsligt. Vår transferverksamhet verkar också ha växlat upp ett snäpp. Så vi kan med andra ord stryka de två (för många kanske de två viktigaste) aspekterna från min lista över missnöjet med José Mourinho. Så jag frågar en sista gång, varför är mitt tonläge kring klubben så negativt? 

Den första, och viktigaste, orsaken är för att det känts som jag lever i en en mardrömslik och uttömmande identitetskris kring vad Tottenham är och har varit för mig. José Mourinho och hans “vinnarmentalitet” är så långt ifrån vad supporterskap går ut på för mig att det känns som jag deltar i ett experiment kring vad tvära förändringar i den klubb man gjort till en (betydande) del av sitt liv och identitet gör med ens psykiska välmående. Att se Tottenham gå in till varje match med en matchplan som utgår ifrån riskminimering före allt annat gör saker med mig som jag inte riktigt kan sätta ord på. För mig är det både motsägelsefullt och på gränsen till absurt att Englands tredje (?) bästa lag 2016-2020 behandlar varje motståndare som om de vore Peps Barcelona och samtidigt är förväntningen att klubben ska ta nästa steg och vinna titlar.  

Den andra orsaken till mitt missnöje är det ständigt närvarande molnet av polemike som tycks följa José vart han än utför sin tränargärning. I det här fallet är det Dele Alli som agerar omslagspojke. Det formsvaga geniet som alltid gett mig intrycket av att behöva en arm runt axeln och uppmuntran av sin tränare (snarare än petningar och orättvisa uthängningar) för att få ut det bästa av honom. Då har vi inte ens talat om den behandling som Danny Rose utsatts för efter att ha konfronterat José under sluttakten på förra säsongen. Givetvis inser jag att Mourinho har bättre insyn i klubben och de individer som utgör den än vad jag har, och säkerligen finns det fog för hans agerande i båda situationerna – men någonstans inom mig så blöder det. Min klubb behandlar inte sina spelare såhär, man ser till människan först och spelaren sen (naivt, jag vet, och även Pochettino var hård med spelare som föll utanför ramen). Min klubb behandlar särskilt inte spelare likt Dele såhär, ett odiskutabelt geni vars största styrka är den ohämmade kreativiteten och förmågan att göra det oväntade. Dessvärre behandlar José Mourinho precis den typen av spelare såhär. En annan aspekt av den ständiga polemiken är det inbördeskrig som rasar bland klubbens supportrar, mellan de som älskar Mourinho och de som avskyr honom. Starka ord, absolut, men likt andra personligheter av samma dignitet så finns det sällan ett mellanläge när det kommer till José – och det är dränerande. Personkulten kring Mourinho, som jag själv spär på med denna text, upplevs som större än klubben och alltför ofta talas det om “Mourinhos Tottenham” snarare än tvärtom – vilket är beklämmande när vi pratar om en av Englands mest anrika föreningar. 

Slutligen, det som gör åtminstone mig så negativ kring allt som har med Tottenham att göra just nu är att det positiva som Mourinho åstadkommit med klubben aldrig känts särskilt hållbart eller som starten på något nytt och bättre (det påminner mer om Pochettinos 2019 än hans 2014 om man säger så, med den inte oviktiga distinktionen att det här är Mourinhos första hela säsong vid rodret). Varje match präglas av ett konstant lidande under 90 minuter plus tillägg och åtminstone jag har lagt mig till med vanan att hellre ångestläsa i #ParrotsPågar än att se Tottenham spela fotboll, och det kanske bara är mitt liv som är tragiskt men att se på Spurs brukade vara höjdpunkten på veckan – vilket helt enkelt inte stämmer längre. Sammanfattningsvis; det känns som att Tottenham Hotspur har tappat sin identitet – eller så är man mitt i processen att utveckla en ny identitet som inte stämmer överens med min bild av Tottenham, och att jag och likasinnade antingen måste acceptera den nya vägen eller leva i en ständig existentiell kris. Jag skrev i juli att antingen Tottenham eller Mourinho måste förändras radikalt för att äktenskapet skulle bli lyckligt men nu vänder jag det påståendet inåt istället: antingen måste jag förändras för att hitta glädjen i Tottenham igen, eller så måste klubben det och då supporterskap främst utmärks av känslan av en tillhörighet till något som är större än en själv så kan jag inte nog befästa hur ont den insikten gör i mig.