Jag läser Marcus Leifbys krönika om att Tottenham är den enda klubb i världen han önskar att han höll på. Som Spursare känner jag direkt att det är smickrande att just Leifby skriver så. Men det är då det slår mig, att Tottenham är den enda klubb i världen jag ibland önskar att jag bara följde, men inte höll på.
För mig började resan som supporter på mitten av 90-talet, och för er som kan er Tottenhamhistoria vet att laget, jämfört med idag, inte gjorde särskilt mycket väsen där och då. Visst, vi hade historien som den ständigt närvarande klubben, profilerna, den attraktiva fotbollen och de forna cupframgångarna. Men vi var sällan bättre än en 10:e-plats. Vår hemmaarena döptes skämtsamt om av våra rivaler under denna period till “Three Point Lane”.
I takt med att Tottenham har blivit bättre och bättre och klättrat steg för steg uppåt i den värdekedja av kommersiell såväl som sportslig framgång som man nu faktiskt tillhör toppskiktet av, så händer dock något med min självkänsla som supporter: samtidigt som klubben presterar bättre så byggs en allt stegrande sårbarhet upp. Fallhöjden från den plats dit mitt Tottenhamhopp tagit mig blir betydligt högre, och så blir också kollisionen när vi slår ner i marken ännu mer smärtsam.
Jag frågar mig själv: borde inte framgången också göra mig lyckligare i mitt supporterskap?
Utåt sett, så förstår jag att Tottenham kan verka tilldragande. Attraktiv fotboll står i vårt DNA, vi är inte ägda av en sugar daddy, vi har en fin historia med att ta fram egna talanger och det finns bara ett lag i världen som kallar sig för Hotspur. Många gånger möter jag människor som säger “åh, Tottenham, de har jag alltid tyckt varit charmiga“. Och då tänker jag “Ja … du ska bara veta …“.
Det finns många scenarion i modern tid där hoppet tänts, men bara för att släckas ut på det mest bisarra och hjärtskärande stund i ett nästa, ofta avgörande, sista ögonblick. Det är som att det har blivit synonymt med klubben på något vis. Finns det någon annan klubb som för jämnan är så nära målsnöret men ofta där råkar snava, gång på gång på gång, på till synes rätt bisarra saker?
Som när Tottenham för första gången såg ut att klara av att kvala in till Champions League, 2006, men hela laget föll i magsjuka efter att ha ätit en dålig lasagne. Eller som när man kvalificerade sig genom en fjärdeplats i ligan till Champions League 2012, men missar kvalificering för att Chelsea – MOT ALLA ODDS – går och besegrar FC Bayern München. Det är första gången i turneringens historia som UEFA beslutar att vinnaren av turneringen direktkvalificerat sig till nästa år, vilket innebär att Chelsea, som slutat typ sexa i ligan, tar Tottenhams plats.
Och på tal om denna åtråvärda turnering – att ta sig till sin första final, en chans att bryta en alldeles för lång titeltorka på det mest prestigefyllda sättet av dem alla, MEN att få en straff emot sig och uppförsbacke – efter bara 27 sekunder.
Och hur många lag har egentligen gjort klart med en drömvärvning, i Tottenhams fall Joao Moutinho 2012, men se affären gå i stöpet för att man skickar in papprena 20 minuter för sent? Eller som den gången vi trodde vi hade värvat Willian. Ni som vet ni vet.
Det finns ju massor av förluster också, i sista sekunden, men det händer ju alla lag… eller? Jag minns 3-0 i halvtid hemma mot Manchester United (slutresultat 3-5). Jag minns 3-0 hemma mot Manchester City i FA-cupen: City var nere på tio man, deras stora målskytt Anelka går ut skadad i 27:e minuten, men matchen slutar ändå 3-4 till City (som dessutom låg farligt nära nedflyttning).
Eller för den delen, färskt i minnet: att leda med 3-0 hemma mot West Ham och tappa det till 3-3 på 9 minuter, vilket är rekord i Premier League. På över 10 000 matcher, ja – så många! – så har det aldrig hänt förut.
Det är sådana matcher som vidgar såret i självkänslan. Det är det som gör att jag fortfarande inte kan tro på det, när vi leder hemma mot Brighton i 85:e minuten med 3-0. Jag skulle vilja tro på det, men frågan är om mina känslor för klubben, och de erfarenheterna som supporterskapet bär med sig, gör det omöjligt.
Jag skyr termen “Spursy” egentligen, men i min relation till Tottenham så är den som en del av inredningen. Ständigt detta hopp, denna tillförsikt. Och så, ständigt dessa egenartade sätt att krossa ljusinsläppet med att dra ner rullgardinerna och samtidigt få med sig sina egna byxor av bara farten.
Jag förstår att Leifby gärna skulle vilja hålla på Tottenham. Men ett varningens finger är på plats. Det finns många lägen då jag önskar att Tottenham bara var laget jag följde, inte det lag jag höll på.