Always take Lamela with you

Det är den 30 augusti 2013 och en intensiv sommar i norra London håller på att nå sitt slut. För att ersätta den flyktade storstjärnan Gareth Bale (som kom att presenteras av Real Madrid den 1 september) har Daniel Levy hämtat in inte mindre än sju spelare. I folkmun kommer det snart sägas att Tottenham, för att ersätta Elvis Presley, har värvat the Beatles. Bland de sju utvalda hittar vi bland andra en välrenommerad målspruta i Roberto Soldado, en landslagsturneringskomet i Paulinho samt den länge uppsnackade Christian Eriksen. Kronan på Levys mästerverk anses dock av många vara värvningen av Roms tilltänkta kronprins, Erik Lamela, som lämnar tryggheten under Tottis vingar för rekordsumman £25.8M (exkl. klausuler som gör att övergången kan nå £30M). Förväntningarna på Villas-Boas nya Tottenham, trots förlusten av Bale, är höga – och den de flesta förväntar sig mest utav är Erik Lamela. 

Snabbspola till 26 oktober 2020 och vi befinner oss på Turf Moor. José Mourinhos manskap försvarar sig med näbbar och klor för att ta med sig alla tre poäng hem till London. När matchklockan tickar in på matchminut 90 spelar Moussa Sissoko ut bollen över sidlinjen. En hemmaspelare, Dwight McNeil, behöver behandling efter en tuff tackling. Den skyldige? Ingen mindre än textens huvudperson: Erik Lamela. Sju år har gått sedan Coco anlände från AS Roma och få spelare, om någon, är lika kontroversiell i Tottenham Hotspur Football Club anno 2020. Argentinaren har lika många beundrare (tjena, #LamelasVänner!) som belackare bland de egna leden, och har under åren även gjort sig ovän med supportrar till Chelsea, Arsenal och nu senast Manchester United. Av “The Bale 7” återstår endast Lamela och i och med Bales mycket uppmärksammade återkomst till Spurs var det många, undertecknad inkluderad, som var beredda att ta farväl även av Lamela. Supertalangen som skulle ersätta den walesiske trollkarlen skulle nu i stället bli ersatt av just Bale, Hollywood slickade sig runt munnen för den närmast poetiska cirkelslutningen och varje dag som gick var en väntan på det oundvikliga slutet på Erik Lamelas händelserika tid i N17. Men så blev som bekant inte fallet och i stället är det i skrivande stund samma Lamela som, utöver redan nämnda Bale, håller spelare som Dele Alli och Steven Bergwijn bakom sig i hierarkin. Under resans gång har Lamela givits etiketter som flopp, hjälte, bov, ‘Sicknote’ och kultspelare i lika stor utsträckning men med 230* tävlingsmatcher för Spurs på sitt samvete förblir en sak odiskutabel: Erik Lamela har betytt mer för Tottenham är Erik Edman berör, kanske mer än vad som är rimligt för en spelare med hans CV. Frågan som då behöver besvaras är varför berör Erik Lamela så mycket? Låt oss undersöka saken tillsammans nedan. 

“Han (Erik Lamela) är en notorisk brytare av mönster, det händer alltid något med honom på plan, antingen att han gör något själv eller att han eldar igång sina egna eller irriterar motståndare. Dessutom opolerad men skiter fullständigt i det. Är nog väldigt svår för en tränare som vill ha kontroll över sina egna gubbar. Lamela är för ett lag lite av vad vitlök är för en bra pasta. Hade hatat att möta honom”.

Jonathan, #ParrotsPågar. 

Lamelas första säsong i Tottenham var ett praktfiasko. André Villas-Boas kunde inte hantera förlusten av Bale och strax innan jul ersattes portugisen av Tim Sherwood. Laget återhämtar sig dugligt under Tims trygga och stabila ledarskap och slutar sexa med 69 inspelade poäng. Lamela går dock mycket skadad och i stället är det ett annat nyförvärv, Christian Eriksen, som ger supportrarna lite (med betoning) hopp om att de dryga £109 miljonerna som pumpats in i “the Beatles” inte var helt bortkastade. För kronjuvelen är de första recensionerna dystra. Tre starter i ligan, ytterligare fem i Europa Leauge och sammantaget ca 850 minuter och fyra poäng (varav tre i EL) är vad som noteras i historieböckerna. Knappast en säsong man förväntar sig av en skrytvärvning som redan i barndomen jagades intensivt av Barcelona för att bli “nästa Messi”. Följande två säsonger, med landsmannen Mauricio Pochettino vid rodret, tar Lamela gradvist en ordinarie tröja i laget och på dryga 60 starter står även Coco för knappt över 20 poäng. Särskilt under säsongen 15/16 är Lamela en vital del i Pochettinos unga, spännande Spurs som utmanar om ligatiteln långt in på våren. Som en del av den offensiva trean bakom Harry Kane får vi se allt som är bra med Erik Lamela – ett fanatiskt presspel, förmågan att först hitta och sedan slå passningar andra inte ser samt (särskilt?) passionen för klubben som genomsyrar varje handling han begår på planen. I Europa League är Lamela, som vanligt, dominant med sex mål på sju starter (totalt har Coco 14 poäng på 23 EL-matcher i liljevitt). I korthet börjar det kännas som rekordvärvningen, om än i något annorlunda tappning än förväntat kanske, äntligen landat i norra London. Världen var nu redo att läggas under Erik Lamelas två vänsterfötter. 

“Lamela för mig uppträder som en ren praktskit på plan, men som tidigare (Jonathan, red. anm.) skrev så bryter han mönster, hård och tuff i spelet och följer inte “normen” helt för hur en fotbollsspelare ska vara eller uppträda, det är detta som gör att vi älskar honom, eller i alla fall jag. Denna benknäckande jäkel är för mig en inspiration att alla inte behöver vara Rashford eller typ Salah för att lyckas. Fint tycker jag, han kör sitt race!”

MrFrodo, #ParrotsPågar

Men som alla vet vid här laget så blev det inte riktigt som tänkt för Lamela efter den fina säsongen 15/16. I stället för att ta ytterligare kliv tillsammans med Eriksen, Dele och Harry Kane spenderade Erik Lamela i stort sett hela säsongen 16/17 på behandlingsbordet. En höftskada klippte kronprinsens vingar och under den 13 månader långa skadefrånvaron hann Tottenham växa ifrån en verklighet där Erik Lamela var en bärande spelare. I hans ställe påbörjade Heung-min Son sin resa mot den stjärnstatus han avnjuter idag, och när Lamela långsamt återvände till spel fick han finna sig i en ny roll i laget. Lamela ger fortfarande allt (och lite till) för tröjan, retar gallfeber på motståndare och står för ögonblick av absolut briljans men han gör det ofta från bänken eller i en roterad startelva. Bortsett från en hysterisk formtopp under säsongsupptakten 2018 (åtta poäng på 13 framträdanden) så har argentinaren aldrig varit nära att gjuta en fast plats i startelvan igen. Med det inte sagt att Lamela är en meningslös spelare, snarare tvärtom. I ett lag som Mourinho ansåg vara för välkammade och trevliga är och förblir argentinaren ett skinande undantag. Erik Lamela gör vad som helst för att vinna, se inte längre tillbaka än till Tottenhams demolering av Manchester United för bevis på detta, och argentinaren verkar ha funnit en ny roll i laget som ‘impact sub’. Oavsett om Spurs jagar kvittering eller ska försvara en ledning kan Lamela kastas in och se till att uppdraget slutförs. Man vet vad man får av argentinaren: hjärta, passion genialitet och dårskap i lika delar. Coco kanske aldrig blev den offensiva poängmaskin han förväntades bli, men i stället blev han en av lagets kulturbärare och en närmast oumbärlig truppspelare i ett lag som har ambitioner att tävla på flera fronter – och det måste anses gott nog i en fotbollsvärld som för varje säsong blir mer cynisk, tillgjord och distanserad. När supportrar får allt svårare att relatera till superproffsen på planen är Erik Lamela ett rop från det förflutna och ett förkroppsligande av fotbollen vi alla växte upp med. Erik Lamela är, kort och gott, en av oss.

230 matcher, 35 mål, 47 assist, 38 gula kort, en (bara halvt ironisk) stödgrupp i #LamelasVänner samt etablerade interna begrepp som “Lamela-hattrick” (mål, assist, gult kort) senare så är saken klar för åtminstone den här skribenten. För att besvara frågeställningen som presenterades tidigare i texten kan man konstatera att Erik Lamela berör, kanske inte så mycket på grund av fantastiska prestationer på planen (även om det finns fler sådana än vad hans belackare vill erkänna), utan för hur han symboliserar vad Tottenham är för klubb i den moderna fotbollen. En gudabenådad talang som aldrig riktigt lyckas nå sin fulla potential och som ständigt skadeskjuten tvingas återskapa sig själv gång på gång för att hitta nya sätt att konkurrera med rikare, mer etablerade och mer “färdiga” storklubbar. Så när dagen slutligen kommer, och vi måste säga farväl till Erik Lamela för att det inte längre finns plats för en trasig artist i Tottenham, kommer det fällas en och annan tår hos undertecknad. Främst för att Erik Lamela lämnat oss, men också för vad det kommer att säga om Tottenhams status och identitet som klubb. Ni vet ju vad man sjunger: everywhere you go, always take Lamela with you. 

*all statistik tagen från transfermarkt.com eller whoscored.com den 27/10, 2020

Kommentera

%d bloggare gillar detta: