Tottenham Hotspur Football Club har varit (en stor del utav) mitt liv sedan 2002, då jag närmast av en slump följde med min dåvarande idol Robbie Keane till den liljevita klubben i norra London. Under de 18 år som följt har spelare kommit och gått, stjärnor skjutit över himlen för att sedan dala, samtidigt som klubben, mitt framför våra vaksamma ögon, sakta men säkert etablerat sig som en storklubb. Resan har varit lång och slitsam, men samtidigt inte längre än ett ögonblick. När man lever med en klubb blir det ofta så. Varje säsong innefattar en hel livstids intryck och spelarna som får äran att bära den vackraste av tröjor blir per automatik en del av även supporterns livshistoria, det ingår i kontraktet som outtalat sluts mellan supporter och spelare – förenade genom klubben i hjärta och själ. Men vissa spelare tränger genom bruset och blir inte bara en fotnot i klubbens ständigt växande arkiv. Vissa spelare föräras genom att för alltid kopplas samman med den liljevita tröjan. Man blir odödlig. En levande legend. Under min supportertid är det bara två spelare som nått den nivån, Ledley King och Harry Kane. Två egna akademiprodukter som (hittills) trots alla möjligheter i världen att lämna klubben valt att inte göra det. Utan i stället har man valt att stanna och försöka ta klubben till en nivå som matchar den egna ambitionen. Men den här texten ska inte handla om Ledley King eller Harry Kane, utan om en spelare som när han var i samma läge valde att inte stanna, men som när vi behövde honom som mest också valde att komma hem igen. Vi pratar såklart om Gareth Bale, han som föddes för att spela i Spurs.
Vid det här laget är ni alla insatta i Gareth Bales berättelse. Den tanige men talangfulle vänsterbacken som nästan gallrades bort i Southamptons ungdomsakademi, nästan såldes till Nottingham Forest 2009 och som behövde två år och 25 Premier League-matcher för att nå sin första seger (han blev inbytt efter 85 minuter och Spurs ledde med 5-0). Under nästa kapitel var Bale den kraftfulla och explosiva vänsterbacken som smög högre och högre upp i banan, demolerade regerande Champions League-mästaren Inter (och beställde taxi åt Maicon) för att slutligen byta nummer för att ”han inte var en vänsterback längre och ville ha ett högre nummer”. Iklädd nummer 11 tog sedan Gareth Bale, ensam kvar efter att Luka Modric och Rafael van der Vaart lämnat, över som Tottenhams odiskutabelt bästa och viktigaste spelare. Det som händer sen är historia, men tillåt oss fördjupa oss i den enskilt mest imponerande spelarinsats undertecknad sett i liljevitt. Låt oss resa tillbaka till säsongen 2012/13, då Gareth Bale får sitt slutgiltiga genombrott – och samtidigt är en drivande kraft i anledningen till att ni läser den här krönikan på hemsidan för en svensk (!) podcast om Tottenham Hotspur.
När Gareth Bale gjorde världen till sin
27 februari 2013: Ledley Kings Knä har precis publicerat sitt första avsnitt. Det är dagen efter West Ham borta och Gareth Bale har avgjort i slutminuten med ett i raden av drömmål från distans.
Undertecknad hade gått i tankarna att starta en podcast om Spurs ett tag och slutligen var bitarna på plats. Personkemin mellan undertecknad, Håkman, Dronsfield och Frykebrant var OK och utrustningen var införskaffad. Säsongen är 2012/13 och det är Gareth Bales säsong. Den första matchen som avhandlas i poddens historia är inget undantag – Bale, Bale och Bale. Två mål varav ett är ett drömmål i matchens slutskede är ett perfekt exempel på vad Gareth Bale gör på regelbunden basis den här säsongen. Villas-Boas lagbygge är inte dåliga, men ganska gråa och idéfattiga och om Bale inte har en bra dag är laget mycket begränsat. Det känns som en evighet sedan som Bale dundrade upp och ner längs vänsterkanten och terroriserade högerbackar, för nu är han överallt på offensiv planhalva och är lagets kreatör och avslutare i ett. Nyförvärven Hugo Lloris, Jan Vertonghen och Mousa Dembélé kommer alla att bli nyckelspelare för Spurs, och kanske är man det redan, men det är inget snack om att Spurs når så långt som Bale kan bära dem 2012/13.
4 maj 2013: Ledley Kings Knä är på White Hart Lane för att se Spurs ta sig an Southampton. Med fyra minuter kvar får Gareth Bale bollen en bit in på offensiv planhalva och en handfull sekunder senare har han borrat in ännu ett drömmål. 1-0 och drömmen om Champions League lever ett tag till.
Min första match på White Hart Lane och den utspelar sig som så många matcher gjorde den här säsongen. 0-0, chansfattigt och idélöst men sen så får han bollen och det går ett andäktigt sus genom hela WHL. Det spelar ingen roll om han har 60 meter till målet, åtta gubbar framför sig och inget understöd – hela arenan tror ändå att han kommer lösa detta. Och mycket riktigt. Gareth Bale gör det igen. Ett sent avgörande med ett världsklassmål från distans. I mitt första måljubel på White Hart Lane, som jag delar med Dronsfield, är det Bale som välförtjänt hyllas som en romersk kejsare från förr. Den här gången får han bollen långt ut till höger en bit in på offensiv planhalva och trots att hela arenan, inklusive Boruc i målet, vet vad som kommer hända nu så kan ingen stoppa det. Ett par trippande steg med bollen, sug in motståndaren till dig och explodera, skapa yta och skjut: mål. Podden lämnar WHL med lätta steg, bottenlöst förälskade i den walesiska trollkarlen från Cardiff.
Cirka tre veckor senare avslutas säsongen med ännu ett sent avgörande från Bale som i stort sett är en karbonkopia av målet som beskrevs ovan. För sina ansträngningar belönas Bale Spurs med en femteplats trots att man slår poängrekord och precis upplevt en historiskt bra säsong från Gareth. I säsongssummeringen av Knät spekulerar vi kring Bales framtid och naivt tror vi, åtminstone delvis, att det finns en chans att Bale ska bli kvar. Icke.
1 september 2013: Gareth Bale säljs till Real Madrid för rekordsumman £86M (€100.8M) efter en säsong där Bale gjorde 21 ligamål, vann alla tre versioner av ”Årets Spelare” som delas ut och i mångt och mycket ensam bar Tottenham till en (dåvarande) rekordnotering i Premier League med 72 inspelade poäng.
Sveket är ett faktum. Men är det verkligen ett svek? (vi minns fortfarande den rosa tröjan och kepsen, Gareth). Gareth Bale kunde aldrig bli kvar i Tottenham efter säsongen 2012/13. 21 ligamål, 26 totalt, varav många var individuella konstverk. Under sommaren har inte mindre än sju (!) spelare (”We have sold Elvis and bought the Beatles” någon?) hämtats in för pengar som klubben aldrig varit i närheten av att spendera förut. Varningsflaggorna var där hela tiden, vi valde bara att inte se dem. Vi valde att tro att Erik Lamela och Christian Eriksen skulle spela tillsammans med Bale, inte ersätta honom. Vi var naiva och verklighetsfrånvända för sanningen var helt enkelt för smärtsam. Gareth Bale var helt enkelt för bra för Tottenham anno 2013. När affären blir klar åker Baletröjan i garderoben, för att aldrig plockas fram igen förrän sent 2019 – när jag av någon anledning börjar bli redo att förlåta Bale. Förmodligen har Realsupportrarnas vidriga otacksamhet mot Bale under åren gått så långt att jag nu känner mig manad att försvara vår kille. Jag är inte redo att bära tröjan riktigt ännu, men den hängs åtminstone upp bland övriga i samlingen igen.
19 september 2020: Gareth Bale presenteras av Tottenham Hotspur. Efter sju år, fyra Champions League-titlar, två ligatitlar och 80 mål på 171 ligamatcher för Real Madrid (inklusive sisådär en handfull ikoniska finalmål) återvänder den förlorade sonen hem.
Veckan fram till det blir officiellt är jag som ett barn inför julafton. Min hjärna säger till mig att Bale anno 2020 inte är den spelare som lämnade 2013 (få spelare är eller har någonsin varit så bra bör tilläggas) och förmodligen inte är lösningen på den ångestframkallande fotboll vi numer spelar. Men hjärtat skriker efter Bale. Jag uppdaterar Twitter till den grad att jag negligerar mitt arbete, mitt förhållande och min egen hälsa. Jag, och många med mig, behöver den här nyheten. Vi behöver något att hålla fast i, någon som ger oss hopp och en framtidstro. Klockan 19.00 på lördagen, svensk tid, blir det officiellt. Gareth Bale är hemma igen och jag sitter i soffan med min Baletröja på. Cirkeln är sluten och den förlorade sonen är tillbaka där han hör hemma, och ni minns det där med att klubben haft två levande legendarer under min supportertid? Nu är dem tre. Och på måndag kommer undertecknad och Dronsfield återigen prata om Gareth Bale som Tottenhamspelare igen, i podden som har honom att tacka för så oerhört mycket – och ni vet ju vad som sägs om Bale. Han föddes ju trots allt för att spela i Spurs.