När Tottenham i veckan meddelade att man anställt Trevor Birch så drog konspirationerna igång – är klubben uppe för försäljning?
I samma veva som Trevor presenterades, som ny Director of Football Operations, så meddelades också ett gäng förändringar i ledningen av klubben. Detta är andra gången detta år som man gör förändringar i organisationen, tidigare i år lade man om ansvar och roller i ungdomsakademien och meddelade samtidigt att Chris Powell ansluter till staben (ja, den gamla Charltonvänsterbacken som skrälligt nog tog en plats i Sven-Göran Erikssons engelska landslagstrupp när det begav sig)
Denne Mr Birch, en f d fotbollsspelare, har gedigen erfarenhet av styrelserum och viktiga beslut i och kring en fotbollsklubb. Tillsammans med andra medelålders vita män med framgångsmagar har han på sitt CV arbetet med uppköpet av Chelsea 2002 och ett liknande arbete med Leeds ett par år senare. Dessutom har han gjort ett bra arbete med att styra upp Swanseas ekonomi nu å det senare, vilket borde räcka nog som argument för en Daniel Levy att ta in honom i klubben.
När Mr Birch klev in genom dörrarna i Chelsea så var det först för att fylla ut en stol i styrelserummet, för att senare avancera och bli ansvarig för klubben som ordförande och senare genomföra försäljningen till Abramovitj. Det är vanligt i näringslivet att erfaren kompetens tas in inför ett förvärv. Det är också vanligt att denna erfarna kompetens tas in i en roll som sedan över tid förändras i takt med att försäljning av businessen kryper närmre. Om Tottenham nu är till salu är ett rimligt antagande att Birch tas in i en roll som sedan inom tid kan komma att förändras.
Känslan jag har är att Tottenham är till salu, men att det finns starka klausuler och detaljer som just nu gör det svårköpt. Det ryktas om att Daniel Levy vill sitta kvar som ordförande vid ett uppköp. Många Tottenhamfans kanske vrider sig inför denna tanke men jag tror att det skulle i ett potentiellt förvärv vara bästa möjliga scenario. Risken att få en ny Mike Ashley vid rodret, en sugar daddy som gör precis vad han vill är en skrämmande tanke. Ett bra bevis är när det ryktades att Newcastle där Ashley basar skulle bli uppköpta av ett Saudi Arabiskt konsortium: Newcastlefansen var beredda att släppa allt vad etik och moral hette för att bli kvitt Mike Ashley. Eller minns ni Hull, och deras namnbyte? Eller Cardiff, som bytte färger? Vill vi riskera det?
Frågan är också om tiden för sugar-daddy-ägande också har nått sin peak. Chelsea och Manchester City har haft ett par galna år där de kastat pengar på allt som har två ben, men i takt med att fotbollen utvecklats och ekonomiska regler och bestämmelser stramats åt har möjligheterna att slösa pengar på detta vis bromsats in och att köpa en fotbollsklubb år 2020 innebär inte längre att man kan punga ut ett mindre lands BNP i värde på t ex en Robinho eller en spansk målvakt med tvålindränkta handskar. Ja, Chelsea gör det nu – men det är delvis för att Abramovitj sålt ett av sina företag för stora summor och att klubbarnas finansiella fair play inte kontrolleras lika skarpt i Coronatider.
Finns det tänkbara köpare?
Massor! Den hetaste kandidaten är Amazon, vars partnerskap Tottenham i dagarna knutit allt tätare i och med lanseringen av en unik Tottenhamshop på Amazons hemsida.
Lägg därtill det förlängda avtalet med Nike om tröjtillverkning, NFL-samarbetet samt sponsoravtalet med AIA som löper på ett par år till. Detta är ungefär som att måla om, lägga nytt tak och byta fönster på ett hus inför försäljning. Att denna typ av lukrativa, och långsiktiga avtal finns på plats ökar klubbens värde. Den sista lilla pricken på i:et är arenanamnet – kanske är det reserverat för en framtida köpare?
Det är viktigt att minnas att bara för 10 år sedan så började Tottenham att gå +/- 0 som klubb för att de senare åren göra riktigt bra siffror ekonomiskt. Det här är också ett tecken som kan innebära att klubben närmar sig försäljning. Ett starkt kassaflöde får smaklökarna att vattnas på de flesta miljardärer.
Ett annat scenario är att Tottenham inte säljs utan att vi är i första kapitlet i den tredje, och sista sagan, om Daniel Levys förhållande till klubben. I det första kapitlet köpte han klubben och målade ut strategien, i det andra kapitlet exekverade han (träningsanläggning, ny arena, partnerskap) och i det tredje kapitlet ska nu klubben eskalera i termer av att återinvestera pengar i spelartruppen. Ett gäng troféer samt ännu mer skinande juveler i form av stora namn kan inte bara vara grädden på moset inför en värdering utan även ge titlar – som vi Tottenhamssupporters törstar efter mer än någonting annat.
Det susar otroligt mycket kritik kring Levy och ägandeskapet just nu i Tottenhamled, bland supportrar det vill säga. Hoppet, som tändes under Pochettino-eran, svider i sin vacklande uteblivenhet och när klubbar som Chelsea, Everton, City och även Arsenal gör prestigevärvningar sticker detta i mångas ögon – varför gör inte Tottenham detsamma, med de medel man har?
Själv ger jag det 2-3 säsonger till; om inte ekonomin under denna tid börjar omsättas i spelartruppen så måste Levy sälja klubben. Och det tror jag också att han vill.