Extramaterial LKK #204: Gazzamania

I senaste podden pratades det Paul Gascoigne-minnen med anledning av den kommande filmatiseringen av hans liv (tänk er att sovra bland det materialet). Jag tänkte därför haka på tåget med ett av mina Gazza-minnen.

Som så många andra trollbands jag av Paul Gascoigne under VM i Italien 1990. Dribblingarna. Upptågen. Leendet. Tårarna. Jag var bara nio år, men även för mig var det tydligt att det var något särskilt med Gazza.

I Panini-albumet jag plöjt ner varje veckopeng i under hela sommaren läste jag att Gascoigne spelade för Tottenham Hotspur. Jag visste inte var de kom ifrån (förutom England) eller om de var bra, men Gazza och Gary Lineker i samma klubb, det räckte. Dessutom med ett roligt namn. Så, från och med nu hejade jag på Tottenham. 

Kanske ett halvår eller några månader efter världsmästerskapet i Italien blev jag ännu en gång övertygad om att Paul Gascoigne var en speciell och annorlunda stjärna på fotbollshimlen. Vissa delar av det här minnet är suddiga, men på något sätt hade min bror eller jag lyckats fånga ett nytt ögonblick av Gazzas framfart på band. Jag minns i alla fall att jag inte kunde få nog. Jag spolade tillbaka för att få uppleva det igen. Och tillbaka. Och tillbaka igen. Ändå kunde jag inte riktigt greppa det. Paul Gascoigne gjorde saker som jag aldrig sett andra fotbollspelare göra. Jag var mindblown.

“Aha, frisparken mot Arsenal i FA-cupsemin”, tänker du. 

Nja. 

Det jag inte fick nog av, och inte heller riktigt kunde fatta att Gazza faktiskt gjorde, var det här:

Det var inget VHS-band jag satt och spolade tillbaka. Vi hade inte ens någon video, utom de helger då och då när vi fick hyra en moviebox och några rullar om den självkörande Volkswagen-bubblan Herbie. Bandet var ett kassettband, och vi hade lyckats fånga “Fog on the Tyne” där Paul Gascoigne rappade (typ). 

Rappade!

Det här var innan Yo! MTV Raps hade gjort intåg i mitt liv, och långt innan jag kunde värdera Gazzas flow (som tur var). Jag hade hört Leila K och kanske någon mer rappa, men en fotbollspelare?! Min värld snurrade runt. Visst, hockeylandslaget med Håkan Södergren i spetsen sjöng på “Nu tar vi dom”, men det här var något annat. Rap var coolare, och Paul var ju ensam.

Bakgrunden till det hela var att Gascoigne under VM 1990 förvandlades från ifrågasatt, strulig ungtupp till superstjärna. Det var inte bara jag som hade Gazza-feber efter turneringen, i England rådde Gazzamania. Det öppna målet skulle förstås utnyttjas, och Gazza och hans agent tyckte det var dags att ge sig in i musikbranschen. Man kontaktade det lite avdankade folkbandet Lindisfarne som slog igenom med låten under tidigt 70-tal, och föreslog att spela in en ny version av “Fog on the Tyne” med Gazza på sång. Sagt och gjort, låten letade sig både in på topplistan där den nådde andraplatsen och hela vägen till min bandspelare i pojkrummet.

Videon såg jag för första gången igår kväll och jag måste säga att den bjuder på härlig tracksuit-nostalgi. Fina, fina Gazza.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: