“NLD”, förkortning för North London Derby – när allsmäktiga Tottenham möter ärkefienden Arsenal (tidigare Woolwich FC).
Du har väl lyssnat på senaste avsnittet av podden? Klicka här!
Först, mina tankar inför helgen:
Jag tycker inte om att flyga, så när jag gör det finner jag att två till tre långburkar öl kan göra underverk. Jag gillar inte när Tottenham spelar mot Arsenal, så jag tror på samma tillvägagångssätt här. Mina nerver är inte gjorda för det här, jag borde pyssla med lågintensiva saker som boule och Malou efter 10, men så är inte fallet. In i dimman.
Att Tottenham förlorade mot Newcastle tror jag ger ett bättre utgångsläge för Spurs än om vi hade räddat en sen poäng. Vi var inte alls bra och jag hoppas att en hårtork från Pochettino efter matchen kan bygga extra mycket adrenalin. Laget är inte i samspel, kontraktssituationen för Toby, Vertonghen och Eriksen har påverkat negativt och skador på Dele Alli, Juan Foyth, Tanguy Ndombele är grädden på det beska moset.
Arsenal verkar å sin sida befinna sig lite mer i harmoni, påhejade av ett par nyförvärv. I ordets sanna mening kan Pépé potentiellt bli en av de största flopparna i modern tid, Ceballos kommer att spela för Real Madrid nästa säsong, David Luíz kommer bjuda på lika många matchvinnare som fullständiga blunders, Kieran Tierney är hämtad från Skottland och är helt oprövad på denna nivån – så jag tror inte de är mycket att hänga i granen. Dock brukar de alltid hosta upp sig ett par nivåer för NLD, så att samtliga tidigare namngivna spelare gör succé, assist, mål och cykelsparkar skulle denna drabbning inte förvåna mig.
Så, då har jag jinxat skiten ur den här matchen. Avslutar med mitt tips, vilket är en 3-1 seger för Arsenal och ett par gravöl för mig för att avrunda en söndag att glömma.
Fem minnesvärda NLD:
Veckan, dagarna och timmarna innan Tottenham ska spela mot Arsenal kan på ett emotionellt plan sammanfattas av ett enda ord: ångest. Jag har ingen utbildning i kognitiv beteendeterapi men nu tror jag att jag är något på spåren; ett plåster på det bultande obehaget – jag tror att en tillbakablick med positivt perspektiv kan vara befriande.
Min relation med Tottenham började runt 1995, så om du är här för att läsa om drabbningar mellan de båda lagen från de svartvita tiderna, eller från 70/80-talen så får du leta någon annanstans eller fråga Håkman. Här nedan är fem NLD jag minns som extra speciella:
Tottenham – Arsenal 5-1 (22 jan 2008)
Jag vet att detta kan låta patetiskt och tunnt men ingen kan ta ifrån mig att detta är en av de absolut bästa upplevelserna jag har i mitt supporterskap. Inte bara lärde det mig att Tottenham faktiskt kan vinna mot Arsenal, något som under många år verkade omöjligt – denna vinsten bröt en vinstfri streak på nästan 9 år – denna matchen bjöd på underhållning i äkta “To Dare is to Do” anda; vilket så sakteliga började återbyggandet av den karaktär Tottenham under tidigare decennier gjort sig känd för, men som under långa stunder på 90-talet och tidigt 00-tal lyste med sin frånvaro.
Jermaine Jenas, lika gillad som ogillad i de egna leden, gjorde öppningsmålet – den karln GJORDE ALLTID mål mot Arsenal när det begav sig – och sedan så var det en klassföreställning i “men vs boys”. Personligen är Jenas en av de spelarna jag kände väldigt starkt för trots att han förkroppsligade uttrycket “att blanda och ge” (hans stora Tottenhamkärlek blöder ju igenom rutan än mer nuförtiden i hans kommentatorskap vilket nu ger avkastning på den gamla kärleken)
Tottenham – Arsenal 4-5 (13 nov 2004)
Okej, så det här är en förlust. Men man måste minnas att det här var mitt i en nioårig streak utan vinst mot våra bittra rivaler, och därför var den här matchen ändå där och då upplyftande; Tottenham gjorde ju ändå fyra mål på Arsenal.
Michael Carrick, en av de finaste dirigenterna att någonsin ta på sig en liljevit tröja, drog i strängarna centralt på det liljevita innermittfältet och stod även för matchens första assist på en frispark som nickas in av ingen mindre än Nourredine Naybet; den gänglige och lätt överviktige mittbacken som väldigt ofta såg helt malplacerad ut i Tottenhamtröjan.
Matchen svängde och krängde som ett fartyg på öppet hav, 1-0 blev 1-1, som blev till 1-3, till 2-3, till 2-4, till 3-4 till 3-5 och sedan gör Kanouté 4-5 och de sista minuterna pressar Spurs sina röda konkurrenter till bristningsgränsen, dock utan utdelning.
Arsenal – Tottenham 4-4 (29 okt 2008)
Bara 9 månader efter den spektakulära 5-1 segern på White Hart Lane reste Tottenham med Harry Redknapp vid rodret för första gången till Emirates. Arsenal var desperata att bevisa sig efter senaste debaklet och Tottenham levde på nya ångor efter det att Juande Ramos förvirrande tid vid makten var över.
Alla minns ju vad som hände sedan; David Bentley, den före detta Arsenalprodukten, gjorde ett fantastiskt mål från halva plan i sin nya Tottenhamtröja och kunde inte hålla tillbaka känslorna vid firandet vilket skrev in honom i Spurshjärtat för alltid. När matchen senare lider mot sitt slut ligger Tottenham under med 4-2, man sitter där och förbannar sig själv för att man haft hopp och tro på skiten, när plötsligt Jermaine Jenas reducerar och i matchens sista andetag, när allt verkar vara över, så kliver Aaron Lennon fram med matchens sista spark och vilda scener bryter ut.
Tottenham – Arsenal 3-3 (20 apr 2011)
Det är alltid fint när det sätts pinnar i hjulet för Arsenal, och särskilt den här säsongen. Här jagade ett Arsenal i storform en ligatitel, som senare skulle gå till Manchester United, och en av käpparna i detta hjul sattes dit av ett Tottenham med anförare Rafael van der Vaart i spetsen, en spelare som likt Jermaine Jenas ALLTID levererade mot Arsenal.
Man Utd hade kryssat och Arsenal åkte således till White Hart Lane med vetskapen om att tre tunga poäng fanns att hämta. Ingen kan hävda att skadeglädjen efter denna matchen värmde väldigt fint. Arsenal ledde 1-3 strax innan halvlek innan Tom Huddlestone satte 2-3 i 44 minuten. När sedan Rafa gjorde 3-3 på straff, var de sista 20 minuterna präglad av intensiv Tottenhampress där Sczsczczecny räddade Arsenal en poäng. Tottenham jagade här en andra raka fjärdeplats i ligan och även om det bara var en poäng, så kändes den tyngre än så på mer än ett vis.
Tottenham – Arsenal 2-0 (30 april 2017)
Det finns ett par goa matcher att välja på de senaste åren när nu maktskiftet i Norra London skiftat till åt det liljevita hållet. Det som gör just den här matchen extra minnesvärd är dramaturgin runt den; För det första, det här skulle bli det sista NLD på White Hart Lane, för det andra; den här matchen innebar vid Tottenhamvinst att Spurs skulle sluta före Arsenal i ligan för första gången sedan 1995 och slutligen; det här var också en tid där Tottenham på riktigt utmanade om ligatiteln (de resterande matcherna av säsongen är preskriberade)
Det var också här de första existentiella frågorna började ställas hos Tottenhamfansen: Tidigare år hade motgångar, både rättvisa och orättvisa sådana, både sportsliga och icke-sportsliga sådana, alla sammanfattats under uttrycket “Spursy”. Tottenham åt lasagne och fick magsjuka och man tappade en fjärdeplats – man kallade det Spursy. Tottenham ledde med 3-0 mot Man Utd i halvlek men förlorade med 3-5, man kallade det Spursy. Detta uttryck låg vid tiden för den här matchen uppe för demolering och snabbspolar vi fram till nutid kan vi väl alla konstatera att den relevans och den demotiverande klang som “Spursy” en gång hade tappat all form av substans.
