En krönika om det moderna supporterskapet – där tabellplacering och prestation ofta premieras över känslor, minnen och den livslånga upplevelse ett supporterskap faktiskt är.
Domare Taylor sätter pipan till munnen och den första förlusten på “Tottenham Hotspur Stadium” är ett faktum. Frenetiskt uppdaterar jag ligatabellen i Forza-appen. Trots att jag vid det här laget kan rabbla den på hebreiska, baklänges och i sömnen. Tack vare Christian Eriksens sena mål mot Brighton för några dagar sen, och en rad hjälpsamma haverier från våra Topp 4-konkurrenter, så står Tottenham på 70 inspelade poäng efter 36 omgångar. Gott nog för en tredjeplats i tabellen – mil efter suveränerna City och Liverpool såklart, men ändå en fin placering – oavsett hur det går för Chelsea, Arsenal och Manchester United senare under helgen. Ja, om nu inte Chelsea skulle pulvrisera United fullständigt på bortaplan, och plocka in de 8 målen som vi har som en extra livlina utöver poängförsprånget, men det finner jag som osannolikt. Trots att det verkar som att Solskjaer nuförtiden allt oftare är onykter bakom ratten.
Jag drar av ett par ironiska och självförminskande tweets från poddens konto och avslutar med en omröstning om huruvida Pochettino och hans brandskattade manskap kommer ro i land den där förbannade Champions League-platsen eller inte. Ett av alternativen är att man kommer göra det genom att vinna Champions League snarare än genom ligaspelet. Tottenham är ju trots allt ett av bara fyra lag kvar i den där turneringen som i ständigt ökande kraft definierar huruvida fotbollsklubbar är framgångsrika eller inte. Eller som det allt oftare känns: turneringen som i allt större utsträckning avgör huruvida din klubb är värd ditt supporterskap eller inte.
Jag tabbar fram spelschemat igen. Påminner mig själv igen om att Arsenal och Chelsea också har Europasemifinaler att spela. Om än i den mindre prestigefyllda Europa League (vilket jag skadeglatt noterar mentalt). I det senaste avsnittet av podden så har jag roat mig själv med att tippa resterande matcher för oss och våra rivaler. Jag finner tröst i att Tottenham, trots allt, bara ligger en poäng under min prognos medan Arsenal, Chelsea och United alla har gått sämre. Spurs har fortsatt allt i sina egna händer. Segrar mot Bournemouth borta och Everton (våra rivalers banemän) hemma kommer leda till en tredjeplats (om nu inte Chelsea plockar in de där 8 plusmålen som sagt).
För säkerhets skull uppdaterar jag tabellen en gång till och ser att Everton förmodligen inte kommer ha något att spela för i omgång 38 – eftersom Wolves numer ligger hela fyra poäng före och därmed har ett järngrepp om sjundeplatsen, som i bästa fall innebär kvalspel till Europa League. ”Bra”, tänker jag och funderar över huruvida jag helst vill att United ska vinna mot Chelsea, och därmed ha häng på Tottenham igen, eller om ett kryss är att föredra. Jag vacklar fram och tillbaka men kommer tillslut fram till att jag helst ser en röd seger på Old Trafford.
“Jag spenderar mer tid med att räkna ut alla möjliga scenarion i Premier League anno 2018/19 än vad jag gör att kontrollräkna min deklaration.”
Den här krönikan är ett porträtt över hur de senaste veckorna av mitt supporterskap sett ut. Jag spenderar mer tid med att räkna ut alla möjliga scenarion i Premier League anno 2018/19 än vad jag gör att kontrollräkna min deklaration. Jag oroar mig mer över huruvida Tottenham ska spela Champions League 2019-20 än vad jag tillåter mig själv att njuta av att Spurs om några dagar ska spela semifinal mot Ajax (i vad som måste anses vara det vackraste semifinalparet någonsin?) i just Champions League.
Insikten rinner över mig som en blöt filt. Vad fan håller jag på med? För bara en dryg månad sen stod jag, med tårar rinnandes längs kinderna, på Studenternas IP och omfamnade min bästa vän då vårt älskade Villa-Lidköping vann sitt första SM-guld i bandy. För bara någon vecka sen upplevde jag total misär och sedan extatisk eufori när City först avgjorde, och sedan inte avgjorde, kvartsfinalen. Det här är stunder jag kommer minnas så länge jag lever. Det här är vad jag lever för. Det här är varför jag ens bemödar mig med att lägga en stor portion av min fritid på Tottenham. Jag vill kastas mellan förtvivlan och lyckorus. Jag vill uppleva minnen likt min förvirrade promenad över isen på Studenternas IP tillsammans med vänner från förr, främlingar och familjemedlemmar i lika stor del. Jag villl omfamna min blivande fru och gråta för första gången på väldigt länge (eller åtminstone sedan Studenternas) över att Tottenham nått semifinal i världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Jag vill inte sitta med Forza, Notes och Twitter uppe och basunera ut hur Spurs kommer eller inte kommer lyckas få tag i en biljett till en turnering man redan är i semifinal i.
Semifinal. Smaka på det ordet igen: semifinal. Tottenham Hotspur FC ska spela semifinal i Champions League för första gången sedan dess införande säsongen 1992-93. Jag är 28 år så det är, enkelt uttryckt, första gången (och det kan mycket väl vara den sista) under min levnadstid som det händer. Det är utan tvekan den största som hänt under mina sisådär 17 år som supporter till klubben. Och då har jag ändå haft en sällsynt tur då Tottenham varit en av ”Big 6” (detta förhatliga uttryck) under majoriteten av mitt supporterskap. Champions League är inte längre en omöjlig dröm utan något som förväntas. Vi har en arena värdig den största av klubbar, en tränare att dö för och en vacker ideologi (tillsvidare) att utmana den penningstinna eliten på vårt eget sätt. Och nu ska vi spela semifinal i Champions League.
Så oavsett om vi vinner och förlorar, Ajax är definitivt ingen David till våran Goliat, så vill jag uppmuntra er alla att släppa hetsen kring tabellplaceringar, ekonomiska bokslut och spelarförvärv för en stund och bara njuta av att vi alla kommer få se Tottenham spela en europeisk semifinal. Det är inte vår rättighet att få spela såna här matcher. Vi är inte den typen av supportrar. Vi är härdade av decennier av misslyckanden, långa titeltorkor och av stämpeln som ett ”nästan”-lag. Vi vet bättre än att ta det för givet. Vi vet att det här kan vara vår enda chans att vinna den förbannade Champions och vi kommer njuta och lida av varje sekund i lika stor utsträckning. För vem vet om vi någonsin kommer vara här igen?
/BM