Coming to terms with José

Säsongen 2019/20 är (äntligen) över. En säsong som både rent kalendermässigt varit rekordlång på grund av en (ännu pågående) pandemi har också varit mentalt påfrestande nog för att täcka sju svåra år av supporterskap. När allt (till slut) var sagt och gjort och den sista bollen hade sparkats så återfanns Tottenham på en sjätteplats med 59 inspelade poäng, klubbens sämsta notering sedan 2008/09, vilket trots allt räckte för att säkra en återkomst till Europa League – en turnering man inte deltagit i sedan 2015/16. Harry Kane var, som vanligt, klubbens bäste målskytt med 24 mål (en tangering av hans notering 2018/19) och man slutade ånyo före rivalen Arsenal i tabellen. För den oinsatte hade säsongssummeringen ovan förmodligen inte höjt på några ögonbryn eller lett till någon kraftigare reaktion. De flesta är ju medvetna om att Spurs regelbundet överpresterat de senaste åren, och den ikoniska Mauricio Pochettino hade väl egentligen samlat ihop tillräckligt mycket förtroendekapital för att tillåtas leverera en sportsligt svagare säsong och sedan ostört fortsätta snickra vidare på sitt projekt. Men verkligheten var, som bekant, en annan. Den 19 november 2019 fick Pochettino sparken av Tottenham och dagen efter presenterades demontränaren José Mourinho som hans ersättare. Den här krönikan är inte heller en summering av säsongen 2019/20, utan en berättelse om hur en enskild Tottenhamsupporter lärt sig av leva med ovanstående faktum. 

När bomben briserade i Spurslägret den 19 november var min reaktion som många andras: total och bottenlös misär. För mig var Mauricio Pochettino något mycket mer än en fotbollstränare. Han var en förlängning av vad jag vill att Tottenham ska vara. En kaxig utmanare som vägrade vika ned sig inför systemet. En klubb som hittade andra vägar till framgång än att hala fram plånboken varje sommar. En klubb som en Harry Kane kunde växa fram i, och sen ta över världen med. Samtidigt var José Mourinho ungefär så långt ifrån min bild av vad Tottenham Hotspur Football Club är som man komma. Där Tottenham är den naiva drömmaren, så är José den cyniska vinnaren. Där Spurs står för en fartfylld fotboll med fokus på det offensiva spelet och spelares rätt att uttrycka sig, så ses Mourinho ofta som talespersonen för en ramstark defensiv där individen underordnar sig kollektivet allltid och oavsett. Under de första månaderna bet jag ihop och censurerade mig själv. Vi ville ju alla att Tottenham skulle gå bra och då José numer är dess ledare innebär det ju att stötta honom likt vi stöttat Pochettino, Villas-Boas och Redknapp innan honom. Men verkligheten var en annan. Jag har personligen inte känt mig mer distanserad från Spurs sedan Tim Sherwoods cirkusliknande tid som huvudtränare för världens vackraste klubb. Inledningsvis fick ju även José effekt. Dele Alli genomgick en (kortlivad) renässans och Arsenals försprång åts upp och försvann. Samtidigt ansträngde sig Mourinho till sitt yttersta för att framstå som mer sympatisk och inbjudande. Det var tal om en ”ny Mourinho” och en modernare fotboll och resultaten backade upp det hela till en viss grad. Sedan kom skadorna, formsvackan och den totalt apatiska fotbollen. Mörkret var nu totalt över N17.

När 2019 övergick till 2020 rämnade fasaden. I krutröken efter 1-0 förlusten mot Southampton där Harry Kane utgick skadad twittrade jag ut en profetia om hur Arsenal skulle sluta före oss trots allt, och hur Levy hade kastat bort allt det vackra han och Pochettino byggt upp tillsammans 2014-2019. Det var en länge nedtryckt tirad som avlossades där min desillusion kring klubben och dess framtid äntligen fick komma ut. Spelet på planen var krampaktigt och Tottenham var i en illavarslande hastighet på väg tillbaka till en tid då varje sommar gick ut på att desperat behålla spelare snarare än att addera nya. Men sedan rätade José på skeppet igen, åtminstone resultatmässigt, och #JoseOut-rörelsen (som jag gladeligen hakade på) fick lugnt sätta sig ner i båten igen och reflektera över vad man egentligen har för rätt att kräva liknande saker av sin klubb. För i ärlighetens namn så ville jag ju egentligen bara ha bort Mourinho för att jag inte gillade honom. Samma spelartrupp och sportslig ledning som jag ansett hade stuckit knivarna i Pochettino var ju kvar; så varför var det helt plötsligt tränarens fel? Enkelt. José Mourinho var, är och kommer aldrig bli Mauricio Pochettino. Så när februari kom och Spurs inte vann en match fram till dess att Coronaviruset lamslog världen, kort efter det att Eric Dier varit uppe på läktaren och ett energidrycksföretag krossade Tottenham var det en del av mig som kände att jag nu fått upprättelse. Mourinho VAR inte lösningen precis som Pochettino INTE var problemet. Smolket i min beska bägare? Min klubb blöd framför ögonen på mig. Var mitt personliga agg mot José Mourinho som fotbollstränare värt att riskera Tottenhams framtid för? Var jag beredd att aktivt hoppas på fortsatt misär för klubben bara för att ha rätt om en felrekrytering? Jag skäms för att erkänna att jag i vissa stunder ansåg att svaret på de frågorna var ett enkelt ”Ja”. 

Mellan den 10 mars och den 19 juni spelades inga matcher. Harry Kane hann bli frisk, Ndombele och Mourinho hann bryta mot hemkarantänen för att ha enskilda träningspass i en park och Son hann både bli frisk, göra militärtjänstgöring och komma tillbaka. Fotbollen var tillbaka och jag var inte det minsta sugen på det. Jag dolde mina anledningar till det bakom högtravande motiveringar om moral, folkhälsa och samhällsansvar men sanningen var att jag inte ville se Tottenham spela fotboll under José Mourinho igen. Det hade varit ganska skönt att slippa våndas 90 minuter plus tilläggstid en gång i veckan. Det var befriande att låtsas som att mitt mående inte regleras av hur Tottenham presterar eller hur dränerande det är att inte känna tillhörighet till klubben i ens hjärta. Och det är nog här vi börjar komma in på vad jag kallar för Mourinho-paradoxen. Om man placerar den här krönikan i en tidskapsel för en utomjording att läsa något decennium efter den mänskliga civilisationens undergång kan man lätt få för sig att José Mourinho varit ett spektakulärt fiasko i norra London. Att Tottenham har tur som ens får spela Premier League nästa säsong och att ingenting blivit bättre sedan Pochettino fick gå. I rent subjektiva termer är det fortsatt så jag känner (med vissa reservationer) men objektivt sett har jag helt enkelt fel. För faktum är att Tottenham har blivit bättre sedan Mourinho tog över. 

Tittar man på resultaten från Josés första match vid rodret (West Ham) tills säsongens sista match (Palace) så är Spurs fyra med 45 inspelade poäng. Fem poäng fler än Chelsea som ju tog en Champions League-plats. Tittar man vidare på en tabell post-Covid så är Spurs återigen på fjärdeplats med 18 poäng och bara en förlust på nio matcher. Till det kan vi lägga segrarna mot Arsenal i derbyt, krossen av Leicester (vid tillfället ett CL-lag) samt tidigare under säsongen en klassisk ”Joséball”-seger mot Manchester City i februari. Hade inte Paul Pogba fått en Manchester United-straff i återstartens första match hade ännu en seger i ett ”Big 6”-möte lätt kunnat vara ett faktum. Spurs har med andra ord tagit fler poäng, vunnit fler stormatcher och varit mer robusta defensivt sedan José tog över. Det är ganska starka papper på att min upplevelse inte matchat verkligheten. En ytterligare fjäder i Mourinhos hatt är givetvis det säkrade europeiska äventyret under nästkommande säsong. José var mycket tydlig i slutet av säsongen med att Tottenham skulle ta sig till Europa även 20/21, ett misslyckande att åstadkomma detta var inte aktuellt – trots att vi länge inte ens hade vårt öde i våra egna händer. I en klubb vars supportrar snabbt blivit bortskämda med regelbundet CL-spel (vilket ju de facto var en historisk bedrift av hans föregångare Pochettino) var Mourinho tydlig med att Spurs inte är för fina för Europa League utan påminde alla, mig själv inkluderad, att Tottenham alltid ska spela i Europa och om vi inte kan göra det genom Champions League så får vi lov att göra det genom dess mindre ärorika kusin till turnering. Fortsättningsvis så var Mourinho också tidigt ute med att sätta målsättningen för vårt deltagande i Europa League 2020-21, nämligen att det är en trofé som ska lyftas av Hugo Lloris efter finalen i Gdansk. 

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att nu när säsongen 2019/20 (äntligen) förs till historieböckerna så har José Mourinho, åtminstone resultatmässigt, varit en framgångsrik rekrytering. Jag erkänner även utan omsvep att jag under hans tid vid rodret utvärderat honom efter hans (o)förmåga att vara Mauricio Pochettino och det orättvisa i den bedömningen av hans hantverk som huvudtränare. Med det sagt är jag fortsatt övertygad om att äktenskapet mellan Tottenham och Jóse endast kan bli genuint lyckligt om antingen klubben eller Mourinho förändras radikalt, men oavsett vart man står i det påståendet vi kan väl alla enas om att José Mourinho åtminstone gjort sig förtjänt av vårt stöd när säsongen 2020/21 sparkar igång i september? 


Kommentarer

  1. Inte för att jag har talangen att uttrycka mig så bra som du gjort här men jag/du kunde inte haft mer identiska åsikter. Tack för läsning! Och tack för att det finns andra supportrar som tycker som jag. //Ronnie

  2. Suverän Krönika!
    Helt spot on på hur man själv skulle vilja sätta orden på tillståndet i klubben.

  3. Stort tack för ett oerhört intressant skrivande. Jag läste raderna med stort nyfiket öga. Jag skriver under på det mesta – nästan allt! Coys

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami