There is a gap between us

Jag märkte det för första gången efter Champions league-finalen. Inte märkte det, men jag började analysera det för mig själv för första gången. Runt omkring mig skreks och skrevs det upprörda invektiv, förolämpningar och svordomar. Rimligt förstås. Själv var jag förstås besviken över förlusten, men den dominerande känslan var stolthet. Vi hade just stått för en otroligt slätstruken insats och inkasserat en väldigt rättvis förlust, och jag var stolt.

Stolt? Genast blev jag orolig. Varför var jag inte förbannad? Började jag tappa intresset? Passionen? Ambitionerna? 

Den andra känslan var att jag kände mig ensam. Jag var omgiven av Tottenhamfans, både fysiskt och virtuellt, men ingen annan verkade känna som jag. Det här var ännu mer skrämmande. Plötsligt kändes det som att jag inte hörde hemma här.

Tankarna kring det här har gnagt i mig sedan dess. Först nu, efter några lika omtumlande dygn men på helt andra sätt, lyckas jag formulera det i mitt huvud. Jag är inte mindre intresserad eller passionerad än tidigare, men mitt supporterskap är ännu inte kompatibelt med det nya Tottenham Hotspur.

Tottenham Hotspur 2019 är en storklubb, i färd med att ta det sista steget in i eliten. Det är en tidsfråga innan klubben börjar fylla på titelskåpet igen, efter att ha spenderat många år med att jaga ikapp. Den stora massan av supportrar verkar förstå det, och anpassar sina krav och förväntningar efter läget. Inte jag.

Under hösten har jag hamnat i diskussioner med ett flertal av dessa fans, och min känsla av ensamhet har kommit tillbaka. Vi förstår inte varandra alls, för vi håller inte på samma klubb. 

Deras Tottenham har haft gyllene chanser att vinna både liga, inhemska cuper och Champions League och misslyckats. Det första steget för att lösa detta måste vara att sparka Pochettino och ge uppdraget till en utpräglad vinnare, typ Mourinho eller Allegri samt att byta ut spelare som inte håller.

Mitt Tottenham har överpresterat, skakat elitklubbarna, gett egna talanger chansen, och spelat med ett bultande hjärta hela vägen till finalen i världens största klubblagsturnering. Vi är så nära att gå hela vägen, och göra det på vårt sätt.

Deras supporterskap är nyktert och pragmatiskt, och framgången mäts i titlarna och pokaler. Mitt supporterskap är emotionellt, och för mig är framgång att se Ryan Mason och Harry Winks sparka in avgörande mål i vår tröja. 

Min teori är att vi befinner oss på helt olika ställen på en skala. Vi har nog alla varit där jag är, de Tottenhamsupportrar som fastnade för klubben tack vare titlarna är antingen väldigt få eller ganska gamla. Jag har inte hängt med i den stora förflyttningen längs skalan, men till mitt försvar har den gått snabbt. Trots att de vann våra senaste titlar skulle nog ingen kalla George Graham eller Juande Ramos speciellt populära, de titlarna kom när de flesta av oss befann oss på den emotionella delen av skalan. När Mauricio Pochettino tillträdde var majoriteten av oss fortfarande där, och kanske framför allt han själv. Något ironiskt blir hans fall att han påbörjade förflyttningen till den andra änden av skalan, där framgång i form av titlar blev något fansen förväntade sig. Kanske kommer jag efter en dag. Men just nu står jag kvar och minns Mauricio, mannen som fick oss att drömma och kräva. 

Han är magisk, vet ni. 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami