Club Rabona: #3

Det finns några saker som vi alla vet kommer hända när vi föds; vi går i skolan, vi betalar skatt, vi arbetar och vi dör. Att Tottenham förlorar med 0-1 mot ett bottenlag trots att man haft bollen 4/5 av matchen, är inte riktigt på samma nivå av förutsägbarhet – men det är inte långt ifrån. Därför var förra helgens fiasko mot ett Krul-löst (!) Newcastle inte så värst förvånande trots allt, även om det var ett onödigt poängtapp och en påminnelse om att VAR är och förblir ett skämt (även om det är roligt när systemet kör över City – det är ju trots allt ganska poetiskt att en av de klubbar som gjort mest för att förstöra fotbollen får smaka på sin egen medicin). En annan garanti nuförtiden är att under (minst) två av årets tolv månader kommer brittisk media göra sitt yttersta för att tvinga Mauricio Pochettino att lämna Tottenham före hans uppdrag är slutfört. Mycket har förändrats i Tottenham sedan jag föll pladask för klubben 2002, men känslan av att undergången lurar runt hörnet är och förblir konstant. Det var dock ett tag sedan känslan varit så påtryckande som den varit under våren och sommaren. För trots den nya arenan, en fantastisk huvudtränare, ett mycket bra sommarfönster och klubbens första Champions League-final någonsin så sent som i juni; så är känslan att Tottenham inte mår särskilt bra just nu. Missförstå mig rätt, klubben har aldrig varit starkare på marknaden och förvandlingen från charmig underdog – med ett innerspår till Europa League – till storklubb är över. Så varför känns det som att Tottenham går in i helgens North London Derbymed betydligt mer på spel än bragging rights och tre poäng? Pochettino, denna underbara människa, gjorde sitt för att lugna ner både trupp, supportrar och sig själv (?) när han kategoriskt avfärdade alla rykten om att lämna Spurs, pratade om att han och Levy rensat luften och nu var på samma våglängd igen, samt trollade Paul Merson. Så varför känns Tottenham så oharmoniska i augusti 2019? Enligt mig finns det tre förklaringar, som alla går in i varandra, vilka skapat ett moln av osäkerhet och osämja som tillslut kommit att lamslå klubben.

Den första förklaringen, som egentligen nog är ett uttryck för andra saker, är Mauricios alltmer frekventa humörsvängningar. Med de sportsliga framstegen så har Pochettinos stjärna flugit allt högre på fotbollshimlen – och med ett större rykte så kommer ett större ego. Poch har alltid varit ganska frispråkig, och ibland tror jag hans uttalande blir mer tillspetsade än vad de egentligen var menade att vara p.g.a. språkförbistring, men det går inte att komma ifrån att Pochettino på en alltmer frekvent basis är ute i media och svingar. Det skulle inte vara fel att säga att den kärvänlige Pochettino blivit alltmer lik José Mourinho. Allt oftare ursäktas svaga prestationer med pekade fingrar mot saker utanför argentinarens kontroll. En annan scen som går på loop under presskonferenserna är hur Pochettino styr bort kritik mot honom, klubben eller spelare, genom att ifrågasätta media. Att försvara sig själv och sina spelare är en sak, att ifrågasätta journalisters kompetens att bedöma formsvackor och svaga insatser en annan. Jag säger inte att Pochettino har fel, eller att jag inte förstår varför han ledsnar på att svara på samma koppel av frågor kring sitt eller stjärnors vara eller icke-vara när han egentligen ska prata upp en match (minns presskonferenserna kring Mourinhos avsked från United) – men det går inte att blunda för att Poch verkat allt mer desillusionerad under 2019, med en tydlig försmak redan sommaren 2018. Därför var det otroligt skönt för alla involverade att Poch under veckans presskonferens utan omsvep bedyrade sin lojalitet mot klubben (igen) och att han och Levy är överens om klubbens framtid (igen). 


För att förstå Pochettinos stegrande frustration behöver vi inte titta längre än till den mycket komplicerade kontraktssituationen i dagens trupp. Tre nyckelspelare sitter på utgående kontrakt och vägrar förlänga. Samtidigt har det inte kommit in några marknadsmässiga bud för varken Toby, Chris eller Vertonghen. Kollar vi längre fram i tiden ser vi att även Danny och Dier närmar sig sista året på sina kontrakt, och plötsligt verkar Levys mycket framgångsrika strategi med systematiska kontraktsförlängningar för viktiga spelare – med ett tilltaget bonussystem för att kompensera för de (marknadsmässigt) låga lönerna – kollapsa fullständigt. Det här skapar en osäkerhet kring hela verksamheten eftersom Poch måste balansera behovet att utveckla spelare som ser sin framtid i klubben och att spela bästa laget. Därför har säsongsupptakten präglats av Eriksen och Vertonghens frånvaro i startelvan. Spelarna är inte dummare än att förstå att Pochettinos beslut inte enbart baseras på sportsliga eller taktiska grunder, och det göder självfallet missnöje i spelartruppen. Samtidigt får media en öppen dörr att sparka in vid anemiska insatser likt den mot Newcastle, då dirigenten Eriksen saknades i startelvan, och ständiga ifrågasättanden av Pochs kompetens leder till än mer irritation. Om de senaste ryktena stämmer om en konfrontation mellan Vertonghen och Poch, något som inte varit ovanligt under deras tid i klubben då belgaren är en av de mer frispråkiga spelarna  i truppen, och Pochettinos illa dolda utpekande av Eriksen som en av spelarna med huvudet någon annanstans just nu så är det inte svårt att förstå att Pochettino känner sig tvingad att markera mot ovan nämnda herrar. Ingen spelare är större än klubben, och om ni tycker Pochettinos ego är problemet råder jag er att titta på Toby som är fortsatt given i startelvan trots en identisk kontraktssituation. Till saken hör också att Alderweireld mer eller mindre hade kritat på sin förlängning när Liverpool ändrade marknaden för mittbackar och att ihärdiga rykten säger att de skar sig rejält mellan Poch och Toby p.g.a. mittbackens agerande under förhandlingarna. Trots detta spelar Toby, för att försvarsgeneralen klarar av att vara professionell – något som vi alltså får lov att anta att Eriksen och Vertonghen har svårare med. Klart är att den här situationen måste få ett slut, och att 3 september inte kan komma snabbt nog (alla toppligornas fönster har då stängt). Sedan börjar soppan om igen i januari när alla tre kan skriva på för andra klubbar – och därmed kommer ha gjort sina sista minuter i Spurs om jag känner Poch rätt. 


Även om ovanstående teorier känns relativt sannolika finns det självklart en enklare förklaring till ”kaoset” i Tottenham 2019. Nämligen det faktum att klubben förlorat närmare hälften av sina matcher under 2019 (15/32) och presterat på en nivå värdigt nedflyttning i ligaspelet (15 poäng på 15 matcher) under våren och sensommaren. Idrott är väldigt enkelt – går det bra så glöms andra problem bort, går det dåligt så intensifieras i stället problemen. Vi behöver inte se längre än till vårt eget Europaäventyr för att förstå hur den processen fungerar. CL-silvret maskerade haveriet som är 2019 (hittills) och är självfallet en delförklaring till Pochs surmulenhet, han vet om att det förmodligen räddat hans jobb (!), spelarnas ovilja att förlänga och supportrarnas missnöje – eftersom det känns så fel att kritisera mannen som säkrade ännu ett CL-spel och tog oss till vår första Champions League-final. Självfallet finns förmildrande omständigheter till den gigantiska formsvackan; en alldeles för tunn trupp hade ständiga skadeproblem, ligaspelet var dött från februari till omgång 36 (ungefär) och CL prioriterades (med all rätt). Men faktum kvarstår, 15 poäng på 15 matcher hade lett till sparken för de flesta tränare i Topp 4 – och Pochettino är medveten om detta. Tycker jag att klubben ska sparka Pochettino? Absolut inte. Pochettino ska inte få foten ens om vi skulle missa Champions League 2020/21. För allt han gjort för klubben förtjänar han att få misslyckas – för faktumet kvarstår ju att Pochettino hittills aldrighar misslyckats nå klubbens egna mål. Inför säsongen 19/20 verkar en titel vara på agendan, det återstår att se om argentinaren levererar igen. Han har ju som sagt aldrig misslyckats hittills. 


ICFTM
I helgen går vi alltså upp mot vår adopterade lillebror i North London Derby igen. Jag säger adopterade lillebror eftersom Arsenal grundades efter Tottenham, inte är från norra London, och för att de snackade/köpte till sig sin plats i ”First Division”. Historien är lång och ovärdig massa tecken i #ClubRabona – men i korthet: en man vid namn Sir Henry Norris köpte upp konkursboet Woolwich Arsenal 1910, flyttade den döende klubben till norra London och när den engelska ligan startade upp igen efter första världskriget (1919-20) så tog Arsenal över Spurs plats i toppdivisionen. Spurs slutade nämligen sist säsongen 1914-15 och Arsenal slutade femma i andradivisionen. Rimligt va? Självfallet inte, men det är ändå ganska symptomatiskt för allt Arsenal fortfarandeär. En inkräktare i norra London med näsan i vädret och en direkt osympatisk historia. För att förklara vad NLDär och har varit för oss, så vände jag mig till min forne kumpan på SvenskaFans och tillika poddkamrat, Wally. Nedan följer hans NLD-berättelse (ni kan också läsa Drontens alster här: http://ledleykingskna.se/2019/08/29/fem-minnesvarda-nld/): 


Hur ser din NLD-vecka ut?

  • Helt ärligt så ser den ut som en helt vanlig vecka. Inga nerver och ingen ångest. Jag inser förstås att det inte är så många andra supportrar som kan relatera till det, men så ser det ut. Derbymatcherna är förstås några av säsongen höjdpunkter och jag ser fram emot matchen, men jag befinner mig i något slags supporter-zen-tillstånd som byggdes upp under CL-våren där resultaten inte påverkar mig så mycket. Jag tänker njuta av hela derbygrejen, och skulle det gå dåligt är det ändå bara en fotbollsmatch. Jag inser nu när jag skriver det hur sjukt det låter, men om jag inte grävde ner mig efter en förlorad CL-final tänker jag ju inte göra det pga några vilsna snubbar från södra London. 

 Hur har din NLD-upplevelse förändrats över åren?

  • Jag kan ju säga att jag aldrig känt så här inför ett derby. Jag tror att en betydande del av   känslan, förutom mitt zen-tillstånd, springer ur var vi befinner oss som klubb. Förr var ju NLD utan tvekan de viktigaste matcherna på hela året, de som kunde rädda säsongen. Skit samma om vi slutade på elfteplats igen, vi kan i alla fall håna Arsenal vid en seger. Efter resan vi gjort sedan dess antar jag att vi nu ser på matchen som de gjorde under sin storhetstid – resultatet är mindre viktigt, vi vet att vi är större och bättre oavsett. Spurs har gått om Arsenal som klubb på alla sätt utom i antal titlar, och vi har större mål än att ta tre poäng på Emirates. Risken är nog att de, även om de inte skulle erkänna det, känner likadant och därmed går in i derbyt med samma inställning som vi brukade göra – skit samma hur resten går, bara vi vinner den här.

QUICK HITS

  • Poddens fantasylag med idel spelare med någon form av Spursanknytning tog en jäkla käftsmäll i förra omgången. Men bindeln stannar på Harrys arm, Lamela förblir vice och Sissoko ska ingenstans. Transfers och spelare som inte har något med Spurs är för amatörer. Vi siktar högt och hoppas på en stabil topp 300-placering. Ligan har över 430 lag idag och heter ”Ledley Kings Knä”. Koden? 6p9tst. Bär oss till 500! 
  • Årets CL-grupp är en klassisk vallgrop. Bayern München, Röda Stjärnan och Olympiakos. Spurs bara ska gå vidare och förmodligen bör man (?) vinna gruppen. Det betyder givetvis tredjeplats, EL och titelfirande på ett torg i Gdansk den 27 maj 2020. Vi ses vid fontänen, Oraklet är snubben på den barbröstade Håkmans axlar. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami