Club Rabona:#2

I jungfru-upplagan av #ClubRabona sjösatte undertecknad följande förutspåelser: Toby stannar men Chris lämnar för att finansiera värvningar av Lo Celso och Sessegnon. Idag, den 17 augusti, kan jag bjussa mina matroser på en finare flaska rom i kabyssen och skåla in min numer ohotade status som poddens orakel. När sommarfönstret 2019 summeras så har alltså fyra spelare plockas in till Spurs, medan (hittills) ingen bärande spelare lämnat Pochettinos lagbygge. Clarke, Ndombele, Lo Celso och Sessegnon identifierades redan i maj som prioriterade värvningar av Poch – och även om det (som vanligt) tog tid före allt blev klart – så fick argentinaren sina gubbar. Så varför kände så många liljevita, undertecknad inkluderad, ändå ett styng av besvikelse när allt var sagt och gjort? Först och främst gick Spurstwitter på speed de sista dagarna då Daniel Levy helt plötsligt fick psykos och försökte plocka hem varenda tillgänglig toppspelare på marknaden. Coutinho sades vara på väg in på lån med köpoption, Bruno Fernandes var så gott som klar ifall Eriksen skulle tvingas till United och Paulo Dybala var bildrättighetsslaveri ifrån att bära #9 i Tottenham Hotspur. När krutröken lade sig och Spurs ”bara” hämtat in ovan nämnda fyrling så var många supportrar plötsligt besvikna. Klubben saknade ambition och kunde lika gärna hämta hem ”Everton Cup” redan nu, för bättre än sjundeplats kunde det ju omöjligt bli för CL-finalisterna + Pochs fyrling. Inte när man sumpat Dybala, Coutinho, Bale, Jesus och Moses himself. The sky is falling-sinnesstämningen var som ett balsam på en obevkäm Spurssjäl där de senaste decenniets odiskutabla status som toppklubb fortfarande skaver på en ”Tenthenham”-fostrad liljevit. Det skreks om Levys avgång like it was ´04 och de obotliga pessimisterna snubblade över varandra i ivern att placera Pochettino i diverse storklubbar runtom Europa. För nu hade väl allas vår husgud ändå fått nog? 

Jag själv var också orimligt besviken med tanke vad som egentligen skett. Klubben hade stått pall och inte sålt Toby för en struntsumma, utan valde att ta en ekonomisk smäll i stället för en sportslig när belgaren nu är fri att lämna gratis nästa sommar. Vårt danska spelgeni tackade nej till United som en sista (björn)tjänst (?) till klubben men kan fortfarande lämna före augusti är över. Här förstår jag varför klubben inte är lika beredd att låta Eriksen gå som bosman, då det utan tvekan är möjligt att få £50M + för dansken. Klubben gjorde, uppenbarligen, också allt i sin makt för att inte bara ersätta maestron (Lo Celso) utan också förstärka laget i och med den intensiva jakten på Dybala. Sessegnon och Clarke är superlöften som Poch kommer förädla till diamanter. Så varför besvikelse? Jo, för att fotboll egentligen är en lek och vi alla föll för sporten som barn och bara tanken på Paulo Dybala i Tottenham gav även ärrade veteraner likt Kamrat Håkman gåshud. Dybala är en spelare man helt enkelt blir exalterad över att föreställa sig i liljevitt. När man var yngre, och inte hade samma emotionella band till varenda spelare som får äran att bära vår tröja, så var nyförvärv en berusande upplevelse som symboliserar det okända och ger förhoppningar om en bättre morgondag. Jag minns fortfarande sommaren 2013 som en enda lång orgie i möllan på valfri festival – spetsad med diverse bokstavskombinerade substanser – även fast det slutade med fiasko (Eriksen och Lamela är de enda som levt upp till prislappen, och Lamela förmodligen bara för att £30M idag inte är vad det var då). Den första veckan i augusti 2019 var uppe och snuddade på den nivån, med det extremt viktiga tillägget att vi inte sålt vår talisman och bästa spelare för att finansiera värvningsstormen. 


Paulo Dybala var helt enkelt spelaren som hade fått kidsen att springa till PS4:an eller Xboxen och starta ett karriärläge med Tottenham. En spelare som hade givit Tottenham nya fans bland de yngre åldrarna. En spelare som hade plockats upp i FUT, FPL och som gett klubben en större profil i den moderna cybersfären av supporterskap. En mer rationell förklaring är att Paulo Dybala hade varit nutellan på pannkakan. Spelaren som – tillsammans med Tanguy, Lo Celso och Sessegnon – hade minskat avståndet mellan Tottenham och Manchester City. En värvning i £70M-klassen när klubben redan krossat sitt transferrekord tidigare under sommaren hade också signalerat att klubben accepterat att vi byggt färdigt nu. Träningsanläggningen är klar, arenan är på plats och sponsorkontrakten skvallrar om ett maktskifte i London. Nu skulle även spelartruppen upp på den nivån. Paulo Dybala hade helt enkelt givit Tottenham den slutgiltiga bekräftelsen att vi numer är en toppklubb som kan värva spelare från klubbar på samma hylla som oss i Silly-skafferiet. Men samtidigt skvallrar besvikelsen om ren okunskap och en tuff släng av ”Flashy New Toy”-syndrom. Giovani Lo Celso må inte ha samma rykte som sin landsman, men är en toppspelare. I ett frejdigt och sevärt Betis var Lo Celso en dominant faktor och tillsammans med Ndombele – som ju gjorde en hyfsad tävlingsdebut för klubben – signalerar GLC en ny era under Pochettino. Ett förnyelseprojekt där Tottenham kommer vara mer dynamiska, aggressivare och mer potenta (åtminstone i teorin). Och i ett sånt lagbygge passar Lo Celso faktiskt bättre än Paulo Dybala. 


Så när vi nu summerar sommaren så gör vi det trots allt med betyget väl godkänt för Levy. Skulle Eriksen försvinna innan övriga ligors fönster stänger så har vi inte tagit in någon mark på Liverpool (City har värvat smart och förstärkt ett redan nästintill oövervinnligt lag) men blir dansken kvar är vi närmare. Arsenal ser starka ut och United fick sin Maguire men. Spurs är fortsatt favorit till bronsmedaljen. Frågan är om det räcker för klubben numer. Pochettino törstar efter en trofé som skulle ge honom den legitimitet som dinosaurierna i den brittiska mediakåren förnekar honom och det verkar som att de inhemska cuperna fått en högre prioritet i år. Det är en lyx som argentinaren inte haft förut, då målet varit topp 4 punkt. Nu verkar det som Poch höjt svansföringen något och erkänt det faktum att klubben är favorit till ligans tredje CL-plats. Man är en idiot dock om man inte inser att ’Big 6’ är såpass slagkraftig att alla lag i den exklusiva skaran kan bomma CL any given year – även om City och Liverpool skulle behöva falla lika platt som Stevie G mot Demba Ba för att bomma topp 4 (Hoppas!).


Ligapremiären är avklarad och Spurs städade av nykomlingen Aston Villa tillslut. Undertecknad, beväpnad med vetskapen att Dronten skulle vara på plats, förutspådde en 0-1:a och expected goals-dominans och länge såg det ut som Oraklet skulle få rätt ännu en gång men sen punkterade Ndombele bussen och allas Sir Harry slutförde vändningen. KWP föll ihop i tårar när Harry hängde sitt första på Tottenham Hotspur Stadium och även ett cyniskt supporterhjärta måste slagit ett par extra slag där och då. Ndombele visade redan i sin debut att han kommer ge laget en ny(gammal) dimension och äntligen kan vi sluta sakna Dembélé av andra skäl än sentimentalitet. Det som vände matchen var dock Christian Eriksens inhopp. Spurs blev ett annat lag med sin maestro bakom spakarna och det var en ren njutning att se dansken täppa igen truten på alla sina belackare (undertecknad inkluderad). Många av oss är det som letat fel hos dansken sedan det blev tydligt att vår gemensam resa var på väg mot sitt slut och sällan har man sett fler kroppsspråksexperter än man gjorde under träningsmatchen mot Inter. Om klubben inte erbjuder Eriksen klubbens näst högsta lön och en rimlig utköpsklausul för icke-engelska klubbar begår man tjänstefel. Skulle Eriksen tacka nej är det bara att sälja till den spanska klubb som är mest desperat i slutet av månaden (Hej Zidane). Men kom då ihåg allt Eriksen gjort för klubben och att han tackade nej till United när Spurs försökte tvinga honom dit. Försvinner dansken får vi be till alla högre makter som någonsin skapats av människan att Lo Celso inte behöver någon acklimatiseringsperiod för annars är Topp 4 i fara. Slutord: put som ’spect on danskens name, helt enkelt. 


QUICK HITS

  • Idag går Pochettinos mannar upp mot suveränen Manchester City på Etihad. Räkna med förlust, läckage bakåt och panik på sociala medier efter matcher. Oraklet går mot strömmen här och garanterar poäng. Har jag fel är ursäkten att även Orakel måste bomma ibland för att ge illusionen av mänsklighet. Ingen älskar en ofelbar Gud. 
  • Dele saknas återigen med hamstring-problem. Det är mer än ett mönster nu och Oraklets tidigare förutsägelse att vår älskvärde bad boy skulle få nöta lite bänk och kopplas samman med andra klubbar ser ut som hämtgurka i dagsläget.
  • Lamelas säsong hittills: ett gult kort och vice-kaptensbindel i poddens gemensamma Fantasylag. Som man älskar dåren/geniet Erik Lamela. Köp hans tröja om ni inte redan gjort det, för vi ser aldrig en lika begåvad spelare vara så snarlik en defensiv mittfältare under Tony Pulis igen. 
  • Den offensiva bredden ser OK ut i år. ”När” alla är tillgängliga ska alltså Eriksen, Sonny, Lo Celso, Lucas, Lamela, Dele och Nkoudou (fniss) slåss om platserna bakom/jämte Sir Harry. 
  • Troy Parrott uttagen i bruttotruppen för Irlands landslag efter en fin försäsong och dominans i U23/PL2. Det stinker taktikspel av irländska fotbollsförbundet för att låsa talangen från brittiska imperialistiska ambitioner, men undertecknad älskar det. Var i Dublin nyligen och roade mig då med att fråga ’locals’ om Parrott. Slutsats? Irländare föredrar gaelisk fotboll och podden lämnade sin favoritö med besvikna steg. Put some ’spect on his name. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami