10 765 minuter



Det har nu gått lite drygt en vecka sedan Lucas Moura sköt in 3-2 på Johan Cruijff Arena och hela världen ställdes på ända. En dryg vecka sedan mitt supporterlivs märkligaste målfirande. I 86:e minuten lyckas jag och sambon med gemensamma krafter natta om de båda barnen som av oklar anledning vaknat. Sambon går och lägger sig igen. Jag slår mig ner i soffan med datorn i knät. När brassen rullar in sitt tredje mål tar jag lugnt av mig lurarna, ställer ifrån mig datorn på bordet framför mig, tassar tyst iväg till husets tjockaste matta där jag sedan ljudlöst och kontrollerat utför en serie glädjeskutt rakt upp i luften. Jag stannar för ett ögonblick, lyssnar efter så att jag inte väckt någon, och smyger sedan tillbaka och sätter mig, lugnt och behärskat. Hade någon kallat mig psykopat hade jag inte haft några invändningar.

En dryg vecka. 7,4 dagar. 179,5 timmar. 10 765 minuter. Det är inte många ur den vakna delen av de minuterna som jag inte tänkt på det faktum att Tottenham ska spela final i Champions League. Men lik förbannat går det inte att greppa. Final. I. Champions. League.

Final. I. Champions. League.


Jag kan inte se det framför mig. Lagen som marscherar in med sammanbitna miner. Det blir bara suddigt. Jag försöker föreställa mig glädjen, ruset och kaoset om vi skulle vinna. Blundar och försöker se Hugo lyfta bucklan. Omöjligt. Jag försöker tänka mig hur snopet och smärtsamt det skulle vara att förlora. Att se Klopps orimligt vita tandrad rusa längs med långsidan och fira. Det går inte heller.

Det är för orealistiskt att vara här. Jag vet att det är på riktigt, men det känns ändå omöjligt. När domaren blåste av semifinalen gick en av mina första tankar förstås till den första juni. Boka av alla planer, rensa kalendern, förvarna familjen. Inte för att kolla på matchen dock, tvärtom. Hitta en isolerad plats och stäng av allt. En stubbe i en skog, långt ifrån allt vad uppkoppling och kommunikationer heter. Jag fixar aldrig att kolla, tänkte jag.

Just nu känns det tvärtom. Ge mig matchen, släng på övertid, förlängning och straffläggning också. Inget rör mig, för det här är ändå inte på riktigt. Det kan inte vara på riktigt.

/Wally


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami