Projekt: medgångssupporter

Det drar ihop sig igen. Vi närmar oss den tiden på året när stolpträffar, snedstudsar och egyptiska svandyk blir ännu lite mer betydelsefulla och utslagsgivande. Då syftar jag inte enbart på tabellen vi sneglat mot och försökt förutspå slutet på sedan lång tid tillbaka utan också det mentala välbefinnandet och humöret. För det är ju ofta så, att den alldeles för tunna truppen med liljevita hjältar bär våra vardagliga öden i sina överbetalda händer.

När Hugo Lloris på söndagskvällen tappar en boll och tre poäng ökar också risken för att en frusen, försenad mellansvensk själ morgonen efter tappar det totalt när hen kliver ut och inser att bilrutan måste skrapas trots att det ÄR FUCKING APRIL! Och så är det uppförsbacke resten av dagen, eller i detta fall resten av det förbannade landslagsuppehållet. Och när VAR en onsdagkväll tystar en halvfylld Manchester-arena efter en lycklig studs så är det fan med STUDS i steget man kliver upp ur sängen dagen efter, trots att man satt uppe alldeles för sent och tittade drömmande på bilder på när hela laget firar framför klacken.

Det sistnämnda vill man ju ha. Det förstnämnda not so much. Det är liksom inte värt att gå runt och muttra och svära över saker man är helt oskyldig till att de gått snett. Och om Serge Aurier inte verkar märkbart irriterad över att ha släppt förbi en medioker yttermittfältare på utsidan så borde ju verkligen inte jag heller vara det. Det är ju helt enkelt inte rättvist?

”Jag ska bli medgångssupporter”


Så jag har bestämt mig. Jag ska bli som de där jag svurit över genom åren. Den där Woolwich-supportern som är ointresserad större delen av året men plötsligt dyker upp med ett leende och en gliring om vi skulle råka förlora ett NLD. Manchester United-snubben som försöker retas och sedan blir förvånad när man berättar att de ligger efter oss i tabellen. Ni känner till typen. Säga vad man vill om dem, men de ligger ju inte sömnlösa efter ett sent insläppt oförtjänt kvitteringsmål. Så, jag ska bli medgångssupporter.

Frågan är, hur går det till rent praktiskt? Medgångar-exemplen här ovan är ju av det slaget som antagligen inte kollar på matcher eller ens vet om exakt när de spelas. Den typen av medgångssupporter är ju inte aktuellt att bli. Jag vill behålla intresset, längtan till nästa gång jag får se våra vackra tröjor avteckna sig mot gräset, spänningen innan och under match, och den enorma glädje som sköljer över mig när Fernando Llorente höftar in en hörna när allt verkar vara kört. Det ENDA jag vill avlägsna är besvikelsen efter en förlust eller tappad poäng.

Är det här ens möjligt? Går det att nå de euforiska topparna utan att genomlida alla helveten på vägen? Eller hamnar man i någon slags motsvarighet till en tillvaro på antidepressiv medicin? Inga djupa dalar, men heller inga toppar som fyller en med energi och tillförsikt? Är det då värt det?

Jag inser att det riskerar att bli en följetång snarare än den krönika jag tänkte mig. Jag måste gräva vidare i detta. Någon som känner en psykolog?

/Wally


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Bitnami